Våra arkeologiska utgrävningar går vidare och jag häpnar över alla de saker som kommer fram under bråten. Bitar av en äggkopp, ett drag. Och så den röda pricken – någon som vet vad det är?
Käre maken blir nostalgisk och minns. ”Det här är hjulet från en leksakstraktor”. ”Och här är ett leksaksverktyg”; ”Den här kaffekoppen minns jag”. ”Gardinerna satt med sådana här ringar”. Varje litet fynd är förknippat med ett minne för honom.
För mig är det mer hans reaktioner än föremålen i sig som är intressanta. Så mycket minnen i så små fragment. Det slår mig hur mycket vår historia betyder för oss. Kanske extra mycket för honom som känt sig rotlös i många år och som hittat hem igen.
Tankarna går till alla de som inte gräver i ruinerna av en vedbod de rivit själva, utan ett hem som någon bombat. Kan de glädjas åt en skärva av en tekopp, eller en trasig leksak? Hittar de fragment av ett lyckligt förflutet att hänga upp minnen på? Söker de förgäves något som är borta för alltid?
