För några dagar sedan skrev min förträfflige förläggare Peter Stoltz ett inlägg på sin Facebook-sida. Hans ord slog an en sträng hos mig, och har legat och grott några dagar. Nu har de börjat rota sig, och spirar så smått. Så här skrev Peter:
Lämna en kommentarKategori: samhälle
Reklammakare tycks vara ett släkte för sig, och i kampen om kunderna verkar alla medel vara tillåtna. De vet vilka knappar de skall trycka på,och även om jag reagerar anar jag att deras knep fungerar. Helt visst skulle de inte ta till dem annars. Och den här gången har de verkligen tagit till ordentligt.
Lämna en kommentarFå människor har nog undgått #metoo. Detta digitala upprop visar på mäns makt och kvinnors utsatthet, och på den genomslagskraft ett hashtaggat budskap kan få. Förvisso märkligt att det skall behövas, men bra att det äntligen uppmärksammas. Jag tror att de allra flesta kvinnor kan beskriva situationer där de på ett eller annat sätt känt sig utsatta, invaderade och kränkta av män som tyckt sig ha rätten att agera på ett otillbörligt vis. Kvinnor som likt jag fått höra saker som:
Lämna en kommentarI hela mitt liv – i alla fall nästan – har uttrycket ”som ett brev på posten” varit en metafor för säkerhet. Det säger något om det svenska postväsendet, och hur det fungerat sen de hästburna postiljonernas tid. På senare tid har postväsendets goda rykte skamfilats. Själv har jag råkat ut för att Postnord tappat bort en del gods, även om de kommit tillrätta efter en tid. Och så sent som i morse – eller om det var i går – så stod det ju klart att inte alla som framför de blå lastbilarna är lika gemytliga som den lantbrevbärare som förenklade min tillvaro avsevärt då barnen var små.
Lämna en kommentarSnart är det dax för nyheterna på TV. Jag gissar att de kommer att handla om Borg, värmeböljan Lucifer och kanske gårdagens olycka med en björn i djurparken i Orsa. Om nu inte det blivit gamla nyheter för att Donald Trump hittat på något. Det är ju så det brukar se ut, ett fokus på det som är mer eller mindre uppseendeväckande.
Så här på lördagskvällen slås jag
Lämna en kommentarIbland kastar våra grannar undrande blickar på oss och på vår trädgård. En och annan kommentar fälls också, tillsammans med suckar om att det är så mycket jobb. Och det är det ju, men medan vi lägger energin på att flytta sten, anlägga rabatter och riva vedbodar finputsar de sådant vi inte ens ser.
En sak som nog gett anledning till huvudbry är
Lämna en kommentarDet nya dygnet är inne på sin andra timme, och det börjar bli dags att avsluta gårdagen. I denna sena timme kan jag konstatera att vi bokstavligt talat är stenrika.
Av vedboden återstår nu vad som närmast kan liknas vid ett stenkummel. Med tanke på att käre maken för en vecka sedan övervägde att ta bilen och åka ut och plocka sten för att bygga upp ännu en terass i vår slänt så är ju detta att karaktärisera som rena fyndet – mer användbart än DDT, knallpulver (som den lilla röda pricken på förra inlägget var) och fågellik.
Lämna en kommentarVåra arkeologiska utgrävningar går vidare och jag häpnar över alla de saker som kommer fram under bråten. Bitar av en äggkopp, ett drag. Och så den röda pricken – någon som vet vad det är?
Käre maken blir nostalgisk och minns. ”Det här är hjulet från en leksakstraktor”. ”Och här är ett leksaksverktyg”; ”Den här kaffekoppen minns jag”. ”Gardinerna satt med sådana här ringar”. Varje litet fynd är förknippat med ett minne för honom.
Lämna en kommentarEfter gårdagens fynd av malmedel med DDT kan jag inte låta bli att fundera vidare över vår miljö, och vad vi själva lägger ut i hem och trädgårdar. Innan vi åkte på semester var vår trädgård full av humlor. Väl hemma igen fick jag mer eller mindre leta för att lokalisera denna humla, och jag drog mig till minnes den jag hittade liggande på rygg, död i en vit ros för några veckor sen. Varför?
Lämna en kommentarDet där med gränser är en fråga som upptar mig ibland, och på lite olika sätt. Var gränsen går för den egna förmågan
2 kommentarer