Vi har varit på Robben Island, en vindpinad och solstekt ö med ett grymt förflutet. En ö som människor förvisats till i århundraden. Här har de utstötta, de spetälska och de kriminella varit
på säkert avstånd från samhället. Här fanns också de politiska fångarna, ända in i vår tid.
Vi ser kostransonerna de hade – hur små de var. Och konstaterar att apartheid fanns här också. De svarta får mindre mat än de färgade, som får mindre än asiaterna. Vita fångar fanns inte alls här. Vi upplever hettan och vinden i ett par timmar, men kan snabbt söka oss till både skugga och glass. Vi kan bara ana hur det var att arbeta 18 timmar om dan i stenbrottet – med ransonerat vatten. Vi ser de små cellerna, med en madrass som mer liknar en filt på golvet och inser hur dödligt trötta de måste ha varit för att kunna sova så. Vi ser den lilla gården där man fick besök 45 min i halvåret.
Vi hör den fd fånge som visar oss runt berätta fängelsets historia, och sin egen. Hör honom berätta om hur ön kallades universitetet för att man där fick umgås med lärare och ledare som Nelson Mandela. Vi ser Mandelas lilla cell och förundras över hur en människa klarar 18 år här (och ytterligare 9 på annat håll) med förnuftet i behåll.
Och vi minns att han gick ut, rak i ryggen och talade om förlåtelse och försoning som vägen mot framtiden. Vår guide i fängelset stämmer in, och säger att de enda som far illa av hat är de som hatar, eftersom hatet äter upp en inifrån och gör en till någon man inte vill vara. Den som vill bidra till en bra värld för sina barn kan bara göra det genom förlåtelse och försoning. Försoningen är den enda vägen att gå för att inte gå under som människa och som nation. Försoning , inte våld och hat, är det enda som kan återupprätta människan. Det är starka ord.
Jag tror dessutom att vi behöver tillämpa dem på oss själva om vi vill må bra. Vi behöver ge upp den inre diskussionen där vi förminskar oss själva och kritiserar oss för sådant vi inte kan påverka. Försonas med vår ”inre rasist” för att kunna gå framåt.
