Det är
något speciellt med att resa. Jag känner mig lika privilegierad varje gång jag gör det, oavsett vart turen går. Varje resa, varje möte med andra lägger nya dimensioner till min förståelse av världen. Kanske låter det som en klyscha, men jag tror att klyschor kan vara uttryck för någon form av erfarenhet vi kan relatera till på något vis.
Låt mig ta den här resan som ett exempel. Efter att ha mött fattigdom och sociala klyftor jämförbara med Grand Canyon har jag blivit djupt berörd av människorna här i Sydafrika. Stolta, hjälpsama och vänliga.
Också naturen berör. Det är vackert över allt, som att åka i en målning. Cape Point och Godahoppsudden var en upplevelse jag varmt rekommenderar. Likaså de vackra stränderna vid Camps Bay. Med tanke på hajarna så är det kanske bra att vattentemperaturen inte inbjuder till några längre simturer, utan passar bättre att gå och svalka fötterna i.
Men vackrast, och ett av UNESCOs sju naturliga underverk, är Taffelberget. Väl värt att köa 45 minuter för att ta sig upp på. Jag har varit på en och annan bergstopp genom åren. Åkt upp med linbanan, tittat mig omkring i en kvart eller så, fikat och sen åkt ned. Ibland har jag också tagit ett varv i souvenirbutiken.
Så jag hade inte så mycket förväntningar mer än en vacker utsikt. Och visst fanns det en sådan – mer än en faktiskt. En promenad runt hela platån ger utsikt åt alla håll – en vidunderlig sådan med fantastiska vyer och ett sällsamt ljus över det afrikanska landskapet. Jag har aldrig varit med om något så starkt, och kunde ha vandrat omkring i timmar och njutit.
Utsikten mot horisonter med fjärran berg, slätter och hav väcker en längtan som får mig att tänka på Dan Anderssons ”Det finns något bortom bergen…”. Djupen bredvid platån, raviner och branta stup påminner om djupet i en människas själ. Rent bildligt, men det är också något förunderligt med det sug i magen det väcker att blicka ut över kanten.
Kanske återspeglar det något av det personlig utveckling handlar om. Att vilja vidare, att våga närma sig det som finns vid kanten av vår bekvämlighetszon och ta nya steg. Och att vara medveten om förutsättningarna när vi gör det. Och för de allra flesta av oss är livet nog sådant att vi behöver gå runt raviner och hitta stigar upp för berget, snarare än att förvänta oss att vi med lätthet skall kunna hoppa över eller klättra den kortaste vägen.
