Som vanligt på helgmorgnar slötittat jag på Nyhetsmorgon. Käre maken tycker ofta att det är skräp och ser helst att jag stänger av, själv snappar jag upp ett och annat gott recept, tar del av veckans snackisar (som jag alltid missat under veckan – här får jag en snabbrepris), eller, bäst av allt, får trädgårdstips av Victoria Skoglund. Denna morgon fångas min uppmärksamhet av något som egentligen inte alls är aktuellt för mig. Barnvagnsjogging.
Företeelsen lyfts fram som ett utmärkt sätt att vara tillsammans med sitt barn, och dessutom att konditionsträna. Man betonar att det inte handlar om att sätta personliga löprekord – så fort går det inte – men konditionen gynnas betydligt mer av detta än av att sitta på café och dricka en latte. Det är jag böjd att hålla med om, för mammans hälsa är det säker utmärkt. Men hur är det för barnet?
Jag har sedan länge funderat över framåtvända barnvagnar som framförs i lugnt tempo. Allt mindre barn placeras så att de ser framåt istället för att ha kontakt med den som skjuter vagnen framför sig. Undrat vilken betydelse det har för relationen, då det att ha levande kontakt ansikte mot ansikte är så viktigt. Vad händer då barnet istället ser andra, obekanta människors underkropp och ben? Och hur blir det då tempot ökar, och dessa intryck kommer emot en med hög hastighet?
Till den joggande mamman i reportagets försvar så tycks just detta barn uppskatta dessa turer och uppmuntrande säga ”springa”. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att hen i de stunder kameran formar ekipaget framifrån sällan tittar framåt. Jag tror inte att det beror på kamerafobi, utan på att en värld som kommer en till mötes i full fart kan vara ganska påfrestande för en ung hjärna. Att titta åt sidan kan med andra ord vara ett sätt att undvika det. Spekulationer från min sida, men kanske värda att fundera över?
Kanske är det så att det borde finnas en åldersrekommendation på dessa aktiviteter, anpassad efter hjärnans mognad?
