Vissa tider på året är det lättare att se framtiden an med tillförsikt. Veckorna efter vårdagjämningen är kanske något i särklass. Trots att det varit närmare tio minus varenda morgon den här veckan, och dessutom blivit som natt på morgonen igen, så är våren ändå påtaglig.
Att vakna i soluppgången, ligga med fönstret på glänt, kyla ner morgontimmarnas hormonsvall och lyssna på fåglarna – kan dagen starta så mycket bättre? Tja, jag skulle kunna avstå från vallningarna men i vårens morgonluft är de uthärdliga.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad det är som gör att det positiva i livet blir så påtagligt så här års. För egentligen finns det säkert där i det grå novemberrusket också. Men då är det just rusket jag noterar, och kylan som smyger sig på. Men nu, när det är betydligt kylslagna än det någonsin var i november så är det inte alls lika tungt att skrapa rutorna. Nu ställer hjärnan in sig på tillvarons guldkorn.
Kanske är det så att jag, precis som tulpanerna som börjar leta sig upp ur en fortfarande frusen mark, någonstans vet att det är dags.
En sak är säker, det är dags att skydda tulpanerna mot dessa marodörer.Här om dagen gjorde de midjor på grannens tujor. Men mina tulpaner skall de inte få.
