Jag travar fram och åter här hemma. Småstädar, plockar undan ett och annat. Tittar på klockan. Ut genom fönstret. Lyssnar efter ljudet av däck mot gruset. Kommer han inte snart??? Mannen som har en sådan avgörande betydelse för trivseln här hemma?
Mannen som ser till att det kan vara så där riktigt trivsamt här hemma. Och varmt. Han är värd att vänta på. Knastrade det ute på vägen? Tittar ut och ser grannen åka till jobbet. Och ett rådjur som glufsar i sig av maten på en annan grannes fågelbord.
Att vänta är inte min bästa gren, och jag börjar bli otålig. Gnolar för mig själv på barndomens visa ”svart, svart, svart är mössan på mitt huvud, svart, svart, svart …”
Visserligen har bara första kvarten gått på den stipulerade tiden då ”sotning kommer att ske”, men jag har annat att göra idag än att ”tillse att sotaren får tillgång” till spisar, skorstenar och stegar.
Min inre sång övergår till Sotar-Torsten i stället.
Om jag skulle skriva på något som kräver lite mer koncentration istället – det kanske kan mana fram honom bättre än att sjunga.
Nu kommer han!!!
