Ett område där jag försöker tänka och leva mer hållbart är maten. Mer antiinflammatorisk mat, mindre mat som mest bara tränger ut byxlinningen. Kanske lyckas jag till typ 95-90…hmm 85%. Men bättre skall det bli.
Så här på lördagseftermiddagen är det då alldeles utmärkt att det finns folk som tillhandahåller recept på ”gott och nyttigt”. Och Foodpharmacys ”kanelbullar” låter ju utomordentligt goda. Bara det göttaste på bullen, typ… och nyttigt.
Så jag lägger mandlar i blöt, rostar havregryn och cashewnötter. Mixar ihop en deg som går hur lätt som helst att baka ut. Kör ihop fyllningen – som jag nog tycker är lite snålt tilltagen – brer på den och rullar ihop degen. Nu skall den bara stå kallt en stund, sen är det bara att skiva upp härligheten.
Jag kan naturligtvis inte vänta utan skär av en bit i kanten. Det är riktigt, riktigt gott. In i kylen med rullen. Resten får vänta tills köket är städat.
Sagt och gjort. Mixer in i diskmaskin, plocka undan kaveln, bakplåtspapperet och….hallå! Vad är detta! Helt plötsligt hittar jag de blötlagda mandlarna i sin pyts. De där som skulle mixas med dadlar och kanel till fyllningen. Här kom förklaringen på den snålt tilltagna fyllningen, snabbare än ett brev på Postnord.
Det är i det här läget jag får för mig att jag skall rulla upp degrullen. Skrapa av fyllningen och mixa med mandlarna och bre på den igen. Jag tror inte att jag behöver vara övertydlig med detaljerna, några stödord räcker för att ni skall ha bilden klar för er: Spricker, trasas sönder, kladdar! Say no more.
Nödlösning. Allt i mixern igen – både deg och fyllning. Och alldeles vanliga bollar. Som chokladbollar, typ. Fast med kanel- och mandelsmak.
Men faktiskt goda, om än inte de där ”mitt-i-bullen-prockarna” jag sett fram emot.
