Mer än en gång har jag hört att det faktum att människor ”i dom där länderna är analfabeter, det är därför det ser ut som det gör där, det är därför det blir diktatur”. Känner du igen det? Den arabiska våren och allt det den förde med sig har setts som ytterligare en intäkt på att när människor blir upplysta så finner de sig inte i vad som helst. Då vill de ha demokrati och är beredda att slåss för den.
Redan Francis Bacon var inne på det här spåret då han hävdade att ”Kunskap är makt”. Han beskrev hur de som satt på kunskapen också styrde samhället, inte bara genom kunskapen i sig utan också genom sina argument. Mot den bakgrunden kan jag inte låta bli att reflektera över SCBs statistik (maj 2017, så helt färsk är den inte) där man beskriver partisympatier för människor med olika utbildningsnivå. Tittar man på siffrorna för personer med mer än tre års eftergymnasial utbildning så skiljer de sig markant från det som gäller för riksgenomsnittet. Tittar man sen på kön ser man ytterligare skillnader
Parti (alla) Totalt Kvinnor Män
Socialdemokraterna (31.4%) 24.4% 25.9% 22.5%
Moderaterna (21.0%) 22.7% 20.6% 25.6%
Sverigedemokraterna (13.5%) 4.8% 3.5% 6.4%
Centerpartiet (11.0%) 15.1% 15.0% 15.2%
Liberalerna (5.7%) 8.1% 7.3% 9.1%
Vänsterpartiet (7.1%) 8.1% 10.4% 8.7%
Miljöpartiet (5.0%) 8.6% 9.9% 6.9%
Kristdemokraterna (3.1%) 3.3% 3.3% 3.3%
Därmed inte sagt att utbildning är allt. Jag vet att det finns lågutbildade personer som har det som väl snarare kan kallas för bildning (som också är ett begrepp med många nyanser och definitioner, men där man ofta lyfter fram förmågan att reflektera och ta ansvar för sig själv och andra, och också att lärandet sker genom hela livet och inte bara på skolbänken). Jag tänker även att det kan finnas bakomliggande faktorer som gör att personer som resonerar på ett visst sätt söker sig till högre utbildning, och att det kanske är det och inte bara utbildningen som gör skillnaden – i alla fall för en del. Men jag tror också att utbildning bidrar till att människor i högre grad diskuterar och reflekterar över grundläggande värden och inte minst blir tränade i källkritik.
Sen finns det uppenbarligen människor med okunskap som också har makt. Praktexemplet är väl Trump och hans miljöpolitik. Där får jag känslan av att okunskap används för att förenkla livet kortsiktigt. För att slippa ta ansvar. Vore inte livet enklare om vi slapp ta ansvar för miljön *ruskar på huvudet*. Eller om vi skickar bort tiggarna så vi slipper se dem och känna dåligt samvete *skakar ännu mer på skallen*. Nej, verkligheten är nu inte så enkel att problem försvinner för att vi inte låtsas om dem. Vi måste våga se, vi måste våga ifrågasätta.
För att samhället skall formas av medvetna val och inte av villfarelser behöver vi sätta oss in i saker – även om vi inte har formell utbildning. Om det är en fråga om utbildning kanske det är så att det inte är på högskolor och universitet detta skall in, utan mycket, mycket tidigare. Vi behöver påminna oss om att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter – även om elefanterna ”ser mest ut” och gör mest väsen av sig.
Mot bakgrund av SCBs statistik kan vi konstatera är att det politiska landskapet skulle se annorlunda ut om vi hade ett system där de som hade mest utbildning var de som hade mest inflytande. Om man som jag tänker att det är viktigt med medmänsklighet och solidaritet med de svaga, oavsett varifrån de kommer, och att det är ett problem med att människor okritiskt köper ”alternativa fakta” och rent av sådant som ganska enkelt kan klassificeras som hets och förtal, så finns en viss lockelse i tanken på att låta ”kloka” människor rösta. För så mycket enklare det vore om alla drog åt samma håll. Å andra sidan tänker jag att det är just det, att olika synsätt möts, som också gör att viktiga frågor utkristalliseras. Olika är bra. Men olika perspektiv kräver också att det finns källkritik och en reflektion över vad som kan tänkas ligga bakom de skilda budskap vi möts av. Det är livsviktigt för att vi inte skall bli förförda av en retorik som i huvudsak lyfter fram det som är kortsiktigt bekvämt för oss och försöker få oss att tro att vi kan lösa problemen genom att lämpa över ansvaret på någon annan – eller låtsas som om problemet inte fanns.
Vi behöver alla vara källkritiska, reflektera över konsekvenser på kort- och lång sikt – oavsett hur utbildade vi är eller inte är.
Annars riskerar vi att basera vårt samhälle på inbill(d)ning istället för på (ut)bildning och nyanserad kunskap.
