Dagens arbete med vedbodrivning har avslöjat snudd på makabra hemligheter. Det som i går hade karaktären av en dansbana, har nu visat sig vara en grav.
Fyndet väckte liv i gamla funderingar på hur mitt liv gestaltat sig om jag blivit arkeolog istället för vårdvetare. För ibland har jag undrat över hur det hade varit att försiktigt blottlägga rester av tidigare civilisationer istället för att närma mig nu levande människor och deras erfarenheter. Hur vore det att varsamt skrapa fram lager på lager av historia?
Vårt rivningsprojekt sker visserligen med kofot och motorsåg snarare än med små slevar och penslar, men nog hittar vi spår av tidigare generationer av såväl folk som fä.
Om man nu kan tala om denna varelse som ett fä? Flygfän brukar ju i regel avse något annat än denna spröda gestalt som snarast liknar en fallen ängel.
Hur kom det sig att den slutade sina dagar under golvet på vårt uthus?
Tanken utmanar min fantasi.
