En TV-serie som jag inte följt, men där jag ändå sett ett och annat avsnitt av är norska ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Den har några säsonger på nacken, och av det drar jag slutsatsen att Norge är fullt av mer eller mindre ensligt belägna bosättningar.
I somras besökte käre maken och jag ett av dessa ställen – Kjeåsen. Nu sitter jag på en buss genom ett vintrigt och nordligt landskap. Bussen mellan Narvik och Tromsö går över höglänt terräng, björksly och kalfjäll kommer nära och ibland stannar bussen till vid vägskäl i ödemarken där passagerare kan byta till bussar som viker av mot än ensligare platser.
Där finns ett Norge jag inte känner, ett som är långt mer olikt Sverige än Narvik, Oslo eller andra ställen jag haft anledning att besöka.
Säkert är många av dessa platser långt mer befolkade än Kjeåsen och ensliga fjordar efter kusten, men det är ändå små byar. Sådana som fanns i böcker jag läste som barn, men som nu tycks vara mer eller mindre utrotade i Sverige. En mer eller mindre svunnen tid där hemma, men här -i ett landskap som ter sig otillgängligt om än slående vackert- här finns de.
När skymningen så sakta börjar sänka sig kan jag inte låta bli att fundera över vilka det är som bor här. Vad livnär de sig på? Vilka träffar de? Gnolar de ibland på ”Det finns något bortom bergen”, längtar efter öppna horisonter istället för att omges av fjäll.
Eller behärskar de den svåra konsten förnöjsamhet. Finns det ordet ens i svenska språket, eller utrotades det med byarna?
