För det mesta är det en tillgång att höra bra. Jag har alltid gjort det, ibland till mina föräldrars förtret eftersom jag ofta hörde dem planera överraskningar med låg röst en trappa ner, och förstörde allt eftersom jag inte hade vare sig tålamod eller skådespelartalang nog för att kunna hålla inne min vetskap. Så här års hör jag fåglarna genom stängda fönster, även om jag älskar att glänta på sovrumsfönstret på morgonen för att höra dem ändå bättre och få in frisk morgonluft på köpet. Bra hörsel är för det mesta en tillgång.
Det kan dock bli lite väl överdrivet i perioder av stress, som den gången jag hörde käre maken blinka högt då vi lagt oss på kvällen. Eller då yngsta dottern hade kolik och skrek till sent på kvällarna, vilket gjorde att jag var dödligt trött på morgonen och livrädd att hon skulle vakna igen. Då fick hennes far stränga order om att dra upp dragkedjan på sin jacka när han kommit utanför dörren eftersom jag tyckte att det lät som om han stod med en motorsåg nere i hallen.
Och så är det det där med konserter. Jag gillar verkligen musiken, men ljudnivån kan rent av bli smärtsam. I regel har jag öronproppar med mig, men i går kväll, då käre maken och jag såg och hörde Sabina Ddumba blev de kvar hemma.
Nöden har som bekant ingen lag och är dessutom uppfinningarnas moder. Istället för att sitta med fingrarna i öronen så tillverkade jag ett par egna hörselskydd. Ett par tuggummin inlindade i bitar av gnuggat och mjukgjort papper från biljetten blev en hyfsad barriär mot decibelen. Lite konstigt kändes det, speciellt i vänsterörat där en svag förnimmelse av pepparmint fick det att pirra besynnerligt. Men vem tänker väl på det då det går att njuta av fantastisk musik.
Inte förrän efteråt då, då jag kan konstatera att den pirrande känslan kom sig av att papperet blötts upp lite väl mycket på en fläck och tuggummit kommit i kontakt med hörselgången.
Resten lämnar jag åt din fantasi.
