Som jag berättat tidigare gillar jag kartor. Jag fascineras av dem, och att försöka hitta spännande och vackra vägar är en rolig utmaning varje semester.
Så även i år. Givetvis innebär det att det inte blir den ginaste vägen mellan punkt A och B, men förhoppningsvis den vackraste.
En av dagens omvägar adderade dryga två timmar till vår resa mellan Ålesund och Sogndal. Den gick genom gråna dalar, längs fjordar och sjöar och över Gaularfjället.
När jag stannar på en topp och ser bakåt på den väg vi åkt upp – eller för den delen framåt på den väg vi skall ner – slås jag ofta av hur också slingrande vägar för till målet. Kanske är det rent av en förutsättning för att nå toppen. Förmodligen skulle raka spåret uppför fjällsidan inte lyckas.
Jag tror också att det är så i livet – att vi behöver de krokiga och slingrande vägar för att rätt som det är överraskas och förundras över nya vyer och perspektiv på världen.
