Käre maken och jag har bestämt oss (igen) för att ta en promenad varje dag. Även om vi ibland kan variera rutten lite, så går vi ofta åt samma håll, helt enkelt för att få solstrålar och vindar i ett så gynnsamt läge som möjligt. Idag var solen på väg ner, och vi gick motsols runt ön istället. Samma väg som vi gick igår, och så många gånger förr, men ändå lite annorlunda. Det omvända perspektivet gör att vi ser de välbekanta omgivningarna på ett lite annorlunda sätt.
Det manar till eftertanke. Tänk att en så liten skillnad kan få oss att se nya saker – eller gamla saker på ett nytt vis. När de välbekanta synvinklarna förskjuts kan man plötsligt se en tillbyggnad på ett hus, hur solens sista strålar förvandlar en vassrugge till guld eller en nyutslagen blåsippa som vänt ryggen åt vår vanliga rutt men som nu lyser som en juvel bland fjolårslöven.
Jag tror att det är på samma sätt i den sociala världen. Och i vår inre värld, eftersom jag tror att alla våra världar är sammanflätade och färgar av sig på varandra – på gott och ont. Det kan ge nyanser, men kanske är det också så att det ibland skapar ett tunnelseende.
Min utmaning till dig: Vad kan du hitta en ny infallsvinkel på?
