Mina spermieliknande amaryllisar börjar sträcka sig mot ljuset. Alla strävar nu mer eller mindre rakt upp, även om de fortfarande ter sig mer än lovligt bleka i novembermörkret. Men jag har tilltro till att de skall anta en vackert grön nyans innan jul – kanske rent av till 1:a advent. Och blomma till jul!
När jag tittar på dem slås jag också av att det är något symboliskt med deras utveckling. För bara ett par dagar sedan var de likbleka, krökta och såg inte mycket ut för världen. Idag nästan raka, bara för att de fick utrymme. Snart grönskande, och kanske rent av blommande. Så tror jag att det är med oss människor också. Får vi utrymme kan vi börja ta plats, sträcka på oss, blomma ut.
Jag tänker också att vi alla bär ett ansvar i detta. Inte bara att försöka gå rakryggade genom livet, stå upp för det vi tror på. Utan för att skapa utrymme för andra så att de får det livsutrymme de behöver. En konst som inte får glömmas i ett allt mer individualistiskt samhälle.
Tänk om vi kunde få ett #metoo, fast omvänt. Ett #jagfårocksåplats!
I have a dream….
