Gårdagen kom på olika sätt att handla om utsatthet. Först och främst andras, men till slut också min egen.
På dagen besökte jag organisationen Sisters incorporated. De ger stöd åt våldsutsatta kvinnor och barn. Som jag förstår det är deras hus en fristad där de kan få skydd och boende för en period. Barnen får undervisning. De kvinnor som inte har arbete (vilket är ganska många i en stad där arbetslösheten ligger på 26%) får lära sig enkla hantverk, sådant det kan göra och sälja utan att ha en anställning.
Föreståndarens berättelse griper tag, väcker tankar om den utsatthet den lever i som inte har arbete. Jag försöker föreställa mig hur det är att behöva fly – och att känna att det att gå tillbaks till den som slår är enda möjligheten för att sätta mat på bordet till sina barn. Det är svårt. Förmodligen kan jag aldrig förstå helt och fullt.
Samtidigt som det är intressant blir jag underligt kluven. Tankar om hur det är att vara beroende av att sådana som jag för att få verksamheten att gå runt dyker upp i huvudet. Att behöva berätta, förklara och visa upp det man 
har för människor som kommer med en slant och en väska med block, pennor och annat som i den här världen görskillnad, men som för givaren är en självklarhet. Kanske sitter denna känsla bara hos mig, jag ser ju att de är outsägligt stolta över sin verks
amhet, genuint glada över att ha kunnat köpa en ny spis. Men jag känner mig plötsligt som en priviligierad inkräktare på besök i en värd som är långt mer främmande än den annorlunda yttre miljön.
På kvällen blir jag av med mitt bankomatkort. Situationen är inte hotfull, inte alls. ”Välvilliga” människor tränger sig på mig när jag skall ta ut pengar, och trots att jag förstår vad de håller på med och tillsammans med käre maken försöker mota bort dem så lyckas de trolla bort mitt kort från bankomaten. Och göra ett uttag på en annan på den tid det tar för mig att spärra kortet.
Jag vet att jag med lite krångel får tillbaks mina pengar, och också att min själsliga blessyr läker. Men jag känner mig sårbar. Tryggheten har rubbats, trots att det var en lugn situation. Inget våld, inget hot, bara en påträngande vänlighet från ett par främmande människor. Käre maken och flera vänner på armslängds avstånd. Ändå känner jag mig kränkt och utsatt. Och full av klander. Att två vänliga poliser förklarar att de är proffs hjälper inte. Jag borde ju fått stopp på det!
Jobbigt. Samtidigt bara ett svagt återsken av vad som kan hända med en människa som utsätts för andras illvilja. Ett intet mot vad kvinnorna hos systrarna går igenom.
