Visserligen är det en arbetsresa jag är ute på, men idag har vi haft ledig dag. På programmet stod en tur till Cape Point och Godahoppsudden. En fantastisk natur, karga klippor och ett dånande hav. Afrikas sydvästligaste udde.
Godahoppsudden har som jag förstått varit både fruktat och efterlängtat av sjöfarare ända sen Vasco DaGamas tid. En strapats utan dess like – det förstår jag om inte annat när jag ser havet som inte bara piskar mot klippan utan också bryts mot rev långt ute i vattnet utanför udden. Men när man väl rundat det som då var den yttersta punkten i den kända världen öppnar sig också seglatsen mot nya möjligheter – eller för den delen, färden hem mot tryggheten.
Det finns en symbolik i namnet, Good Hope. Det
goda hoppets udde. Jag tror att vi på vår personliga livsresa
gör en liknande färd. Att vi behöver sträcka oss utanför gränserna på den värld vi känner oss trygga i. Manövrera förbi bränningar och skär. Undvika klipporna. Sätta kurs mot det vi hoppas på.
