I morse gav sig käre maken ut på ett dygns äventyr. Halva tiden av detta dygn har gått, och lite till. När jag vinkade av honom var det med viss separationsångest. För det mesta är det ju jag som åker bort, inte han, så känslan när han for var ovan. Och det han gett sig ut på är ju inte direkt en promenad i parken.
Jag går som en äggsjuk höna här hemma, orolig för hur det ska gå de sista timmarna. Under dagen har jag lyckats avleda mig genom diverse trädgårdsarbete, men nu när dagen börjar lida mot sitt slut och jag bli trötts undrar jag givetvis hur han har det.
Extra oroligt blir jag när appen där jag tidigare följt honom inte lyckats lokalisera honom på 50 minuter. Jag inser att det kanske inte är så konstigt i Norrlands inland, men tycker definitivt inte om det. Men jag vet när han bör passera Lycksele, och då skall jag ha koll på telefonen.
Det blir nog inte så mycket sömn för mig heller i natt. Fast jag klarar mig i alla fall från sadelsår i rumpan.
