Ibland kommer jag på mig själv med till synes helt irrationella beteenden. I sådana stunder upptäcker jag att jag gör saker som inte är till den minsta hjälp – åtminstone inte om jag låter tidsperspektivet sträcka sig till 5-10 sekunder.
Dagens exempel på kortsiktighet hämtas från passkön på flygplatsen. Lång – och långsam – ringlar den mellan fållorna i terminalen. Själv är jag trött efter tio timmars flygning. Så trött att bara det faktum att ställa ner handbagaget på golvet känns motigt. Det måste ju strax plockas upp igen.
Så där står jag i kön, snällt och fogligt och med väskan på axeln. Bara för att det i den sekunden känns aningen enklare än att böja en aning på knäna och ställa ner den till dess att det är dags att kliva framåt. Istället för den extra mödan då, har jag ont i ryggen nu.
Inte vet jag om det är till tröst att veta att jag inte var ensam. Mer än en flyttade sitt handbagage från den ena axeln till den andra. Men tanken på att fler än jag tänker lika kortsiktigt gör inte min stela rygg det minsta lilla bättre.
Men påmind om hur lätt vi har att ge efter för det som är enklast kortsiktigt blir jag
definitivt.
