Kanske är MC-mässan en lekstuga förstora och små pojkar (och en och annan tjej). Ett ställe där stadiga karlar med skinnkläder och bandanas tittar, klämmer och provsitter kraftfulla maskiner. Där medelålders män utan bikerkläder också bestiger sina drömfordon. Och där små knattar klättrar upp på mindre varianter. Kanske är det något mycket större än så. En mötesplats för drömmare. För alla dem som ser bortom januaris gråpinade tristess mot vindlande vägar i ett somrigt landskap. Som känner hur de lämnar vardagen bakom sig och styr mot nya horisonter.
Kanske är det också en mötesplats för människor med helt olika bakgrund, men med ett gemensamt intresse. En plats för gemenskap och vänlighet. Hells Angels och Bandidos känns i alla fall avlägsna. Här tipsar man varandra om att montern bredvid har ett lägre pris, och om de finaste vägarna.
Kanske är detta ett ställe där gränser suddas ut, en plats som skapar den där vi-känslan som gör att motorcyklister allt vinkar när de möter varann längs vägen.
Vi behöver fler sådana ställen här i världen.
