Ibland behöver man gå hårt fram för att det nya skall få plats – såväl i trädgården som i livet. Det engelska begreppet ”deadheading” är svåröversatt, men handlar om att klippa bort vissna blommor innan de går i frö. Gör man det så stimulerar man växten att sätta fler blommor.
På svenska säger vi kanske ofta att vi ”ansar” våra blommor, vilket ju är ett betydligt mildare uttryck än att ”deadheada”. Det gör sig kanske inte lika bra som rubrik på en blogg, men ”ansande” fångar ju som begrepp mer av den omsorg som finns i handlingen. Dessutom handlar det att ansa sina blommor för mig också om att binda upp dem, ge dem vatten och näring, samt gallra när det behövs.
Därför tycker jag att det är intressant att den finländska vårdeteoretikern Katie Eriksson faktiskt talar om ansande som en del av att vårda. Om vi översätter ansandet till egenvård så kommer det ju att handla om att rensa bort sådant som är visset i livet, att ge oss själva den näring vi behöver och så goda livsbetingelser som möjligt för att vi ska blomstra. Själv tycker jag att det kan vara svårt ibland – det finns saker som är svårare än annat att ta bort – som de nästan vissna rosorna som fortfarande lyser på busken men som när jag tar i dem faller sönder i väldoftande blad. Men ibland behöver man vara tuff – både mot rosor och sig själv.
Eller som farmor sa när hon baddade skrubbade knän med Salubrin – ”Det svider, men det svider gott”.
