Igår åkte käre maken och jag till Södertälje. Det är inte en stad jag besökt särskilt ofta förut. En gång på Tom Tits – annars bara stopp med tåget på den högt belägna tågstationen med utsikt över vatten och industriområden. Men igår letade vi oss in till stadens hjärta – för det är väl det man får förmoda att stadshuset är. Där, i stadshuset, sökte vi oss fram till scenen, Estrad.
Efter en stunds väntan dök de upp. Viktoria Tolstoj och Svante Thuresson, och sen blev det dryga två timmar högklassig underhållning. Svängande, sugande, gungande jazz. Lustfyllt jammande. Allt från amerikanska dängor till Beppes finstämda och finurliga texter. Stundtals världsklass. Bara att se Svantes mimik när han lyssnade till Viktoria var en upplevelse. När hon sjöng en Monica Z låt – var han där i sina minnen? Så levande i ansiktet, så fokuserad på musiken. Och samtidigt drömsk.
En sång satt kvar extra länge. Beppes klassiska sång om det gåtfulla folket var magisk. Inte bara musikaliskt. Den väckte också tankar om hur barn har det idag. Får de vara gåtfulla? Skratta åt snö och sitta i trädkungens tron? Drömma om upptäcktsresor till Samarkand och sjunga om kottar? Jag hoppas det. Innerligt. Kanske är det bara mormorshjärtat som är oroligt, och ögonen som går vilse i utbudet i bokhandeln och på nätet. Men de allra flesta böcker jag hittar handlar främst om barns vardag på dagis, hos doktorn och när pappa och mamma skiljer sig. Men sagorna? Var är sagorna? Var är länderna dit det gåtfulla folket får resa på sällsamma äventyr?
Vägbeskrivning och lästips mottas med tacksamhet.
