För ett par veckor sedan bloggade jag om mina i det närmaste spermieliknande, bleka och krökta amaryllisar. De såg inte mycket ut för världen, och påminde väl mer om Halloween och spökblomster än julfägring.
Ganska snart rätade de på ryggen, och idag – bara två veckor senare – står de i full blom. Raka – möjligen lite väl högväxta – men så vackra.
I vanliga fall brukar det ju ta ganska många veckor att driva fram amaryllisar. Sex-åtta enligt förpackningen, vilket ju hade blivit ganska lagom till jul. Men nu blommar de för fullt till 1:a advent och jag börjar fundera om man kan ta patent på en ny amaryllisuppdrivningsmetod. Stäng in löken i ett trång och mörk kartong, och lägg den i ett uterum där temperaturen växlar mellan sju och tjugo grader i en vecka. Med sån ogynnsam start tycks de få brått att växa sen.
Kanske är det med dem som med maskrosbarn. Överlevare, som blomstrar i de sämsta förhållanden. Eller är det månne ett nytt epitet – amaryllismänniskor – som beskriver hur krökta och kuvade varelser under rätt förhållanden kan blomma ut.
Kanske borde jag prata om amaryllis nästa gång jag skall föreläsa om psykisk ohälsa och återhämtning.
Det gäller att ta vara på möjligheterna – oavsett om man är lärare eller amaryllis!
