Idag är det riktigt gråväder. Dis och dimma bäddar in landskapet, och suddar ut alla färger. Trots att jag verkligen längtar efter sol och värme tycker jag om detta grå täcke.
Det är vilsamt. Ett formidabelt väder att läsa avhandlingsmanus med en tekopp bredvid en brasa i kaminen. Lyfta blicken och se ut över isen – nåja, kanske inte riktigt – se mot den grå väggen strax bortom grannens brygga, På något vis är det mer avkopplande än att sitta på kontoret i stan i full sol.
Och så är det alla dessa nyanser. Små skiftningar mot grönt, kanske en dragning åt lila i trädtopparna. Men ändå grått. Samtidigt.
Ibland tänker jag att det är så livet kan – och kanske rent av ska – vara ibland. Dagar då vi främst har ögon för det grå, allt det där i vardagslivet – såväl utanför oss som inne i skallen – som skymmer sikten och får oss att missa tillvarons ljusglimtar. Kanske är det så att vi behöver få boa in oss under en filt vissa dagar, tillåta oss att kura i det grå och inte alltid ha krav på vårfärger och sprittande energi.
Det är också livskvalitet och hållbarhet tänker jag. Att tillåta sig grå dagar!
