Jag upphör aldrig att förvånas över hur lite det oftast krävs när jag behöver få energin tillbaks. Efter 11 timmar på jobbet så kändes både kropp och själ slitna när jag till slut masade mig hem, efter – förhoppningsvis – väl förrättat värv. Åtminstone hade jag hunnit med det jag tänkt under dagen – och lite till. Men trött, så outsägligt trött.
Du vet hur det kan vara vissa dagar, när vägen hem känns dubbelt så lång som vanligt och bara tanken på att gå de där 200 stegen till brevlådan där hemma känns minst sagt motig. Så motig att jag blir sittande ett par minuter i bilen, tar sats.
Det slår emot mig så fort jag öppnar bildörren – ljudet av fåglarnas vårkonsert. Först av allt hör jag en koltrast – men han är inte ensam som han brukar. Två stycken sitter i varsina träd, på varsin sida av vår lilla vägstump. Och i toppen på asken bakom grannens hus sitter en tredje, och dom tycks smått besatta. Månne tävlar dom om någon vacker trasthona i svarta, blanka fjädrar. Sjunga kan de sannerligen, och minsann är det inte ett av de allra vackraste vårljuden.
Fast de andra är ju också där. Talgoxar och blåmesar. En flock gäss som ropar.
Och helt plötsligt är tröttheten som bortblåst, livsandarna återvänder. Vad gör det väl att det kliar i ögonen. Det är vår, och jag är en lyckans ost som får uppleva detta.
Fånga dagen, och ta vara på varenda liten minut.
