Det finns människor som blir världsberömda och får Nobels fredspris för sitt bidrag till mänskligheten. Människor vars insatser uppmärksammas stort, som likt Bill Gates blir någon sorts ”välgörenhetskändis”. Och det är bra, det behövs människor med inflytande och pengar som drar uppmärksamhet till viktiga frågor. All heder åt dem.
Sen tror jag att det finns en massa människor som stannar vid en tanke, typ ”man borde göra något” men som, likt mig inte riktigt får tid och prioriteringar och goda intentioner att gå ihop annat än när det kommer till att ge bort ”ingenting” i julklapp, eller skicka in ett sms-bidrag vid någon välgörenhetsgala.
Och så finns Jenny och Fatumo, och människor som dem. Så glad jag är över dem, imponerad av deras kompetens och engagemang. Om andra människor är det man brukar kalla ”kändiskåta” på artister är jag oerhört stolt över att ha haft dem som kolleger. Jag mötte inte Lassie, jag jobbade med Jenny och Fatumo 🙂
Två människor med olika bakgrund, men en gemensam vision om framtiden. Kompetenta människor som arbetat och forskat på frågor som berör människors ohälsa, hälsa och välbefinnande på olika platser i världen. Platser som vi andra troligen inte skulle sätta högst upp på listan över ”places to go” – som Afghanistan och Somalia. Nu har de skrivit en bok, Crossing Borders, som tar upp hur vi kan lära av och samarbeta med varandra. Bara undertiteln är fantastisk – living and learning together in a colourful world. Bara smaka på den. Tänk om det budskapet kunde vägleda lite fler människor.
Och som om boken inte vore nog – intäkterna går till ett projekt med fokus på kvinnors hälsa i ett globalt perspektiv.
Hatten av!
