När jag kom till Narvik i söndags var staden vykortsvackert inbäddad i ett par decimeter nysnö. Sex minusgrader och underbart vinterväder. Idag har det varit lika många plusgrader, blåst stormvindar och hällregnat.
Vattnet har forsat ner för fjällsidan. Gator och trottoarer är dränkta av vattnet som letar sig ner mot fjorden. Min väg till jobbet går i motsatt riktning. Mot strömmen med andra ord. Det var som att gå på botten av en bäck – bortsett från att det istället för sand var is på botten. Blött och halt. Och så blåsigt att det där med paraply var det bara att glömma.
Men det är ändå något speciellt med uppförsbackar. Jag undrar ibland om det är för att det är så skönt när jag till slut kommer upp, eller om det är det faktum att jag i en uppförsbacke blir tvungen att lyfta blicken och rikta in mig på backens krön på ett sätt som jag inte gör när jag går i medlut. Den där känslan av att toppen kommer närmare. Kan du känna igen den? Den är definitivt annorlunda än nedförsbackens fokus på vad som finns precis framför fötterna.
Hur som helst, idag hade jag varken kommit fram eller tillbaks utan dubbar på skorna. Jag börjar få in en gångteknik som fungerar också. Vaggande, så att dubbarna fäster och balansen bevaras. Och tur är väl det. Ett fall idag är nog inte bara förknippat med en öm rumpa utan med drunkningsrisk om man blir liggandes. Men jag anar att jag ser ut som en höggravid kvinna med foglossning bakifrån.
Men det är bra med dessa dubbar. Inte snyggt, men bra. Och ju brantare motlut, och ju halare underlag, desto viktigare med bra fäste.
