Min gamla svärmor sa alltid ”Det man inte förstår får man lämna”. Ibland sa hon det i en ton som antydde att det främst handlade om att hon inte ville fortsätta en diskussion, men oftast handlade det nog om att vi ibland ställs inför saker vi känner oss maktlösa inför, och då var det bästa att lämna över det till Gud. Hon hade en stark Gudstro, svärmor.
Och hon hade på något vis, långt innan Steven Hayes utvecklade Acceptans Commitment Therapy, förstått värdet av att inte brottas med sådant som man inte kan påverka. För ibland är det ju så, att livet ställer oss i situationer där vi av en eller annan anledning saknar kraft och/eller möjligheter att förändra. Och kanske är det i dessa stunder som acceptansen är som allra svårast, att se att ”så här är det, och jag är maktlös (i alla fall just nu)”. Och i sådana lägen, när det inte lönar sig att kämpa, mår vi ofta bättre av att släppa taget. Att likt Don Quijote slåss mot väderkvarnar tär ofta på den energi vi så väl behöver.
Sen finns det tillfällen då vi behöver kämpa i alla fall, då vi trots dåliga odds behöver stå upp för att värna om vår egen och andras värdighet. Men det är stoff till en annan blogg – plikten kallar.
