I mina försök att ta till vara det trädgården ger så har jag de senaste dagarna ägnat mig åt chilin. Förra året torkade jag chilifrukt och gjorde sedan chili-flakes som fungerat utmärkt i matlagningen under året som gått. Således tänkte jag upprepa detta i går, och det visade sig bli snudd på äventyrligt.
Steg 1 är att skära chilin i mindre bitar, och avlägsna så mycket som möjligt av fröna. Det senare är ganska pilligt, och jag är inte pedantisk med det så det slinker med en del frön. Det tar sin tid, och det gäller att inte ha småsår på händerna eller att gnugga sig i ögonen under tiden.
I nästa steg skall detta torkas. Jag tog ugnen till hjälp, 50 grader i varmluftsugn med luckan på glänt får bitarna att torka i hop över natten. Det jag inte tänkte på var att årets skörd var betydligt starkare än det jag hade i fjol. Så när chilin började torka spred sig inte bara en kryddig arom i huset, utan något som mer hade karaktär av tårgas. Det är i sådana lägen man skulle kunna nominera uppfinnaren av köksfläktar till Nobelpriset.
Sen återstår bara det ack så enkla momentet att hälla allt i matberedaren och köra några sekunder. Och att ha tålamod nog för att inte öppna matberedaren så fort att dammet yr ut i köket. Om ångorna från ugnen var som tårgas, så kan chilidamm vara farligt likt syraattacker. En kökshandduk över locket då man öppnar, glasögon på och en halsduk över näsa och mun när innehållet förpassas till lämplig glasburk. Sen är det klart.
Vem har sagt att det skall vara enkelt att vara självförsörjande på chili? Men tillfredsställande är det definitivt.
