Hoppa till innehåll

Ibland är målet mödan värd

När man som vi semestrar på motorcykel så gäller i regel devisen om att det är vägen som är mödan värd, inte målet. Själva färden är det viktiga, att hitta vägarna som ligger vid sidan av de stora stråken, se landsbygden och vyerna.

Idag är det dock målet som haft huvudrollen. Efter att ha suttit flera timmar i sadeln varje dag, så var det dax att ta till apostlahästarna istället för vår kära Tigers hästkrafter. Således parkerades vår trotjänare för en stund och vi gick upp till Preikestolen, en fantastisk klippa som stupar 604 m ner i Lysefjorden.

Vägen upp – stentuff

Från parkeringen är det närmare fyra kilometers promenad (läs två timmar), mest uppför i  oländig terräng (trots att jag inser att människor lagt åtskilligt med tid på att preparera stigen och lägga stenar till rätta så att de blir trappliknande – om än med höga trappsteg).

Själv blir jag lite taggad när det bär av uppåt och drar gärna på. Innan käre maken kommit in i andra andningen flåsar han som ett smärre ånglok i backen och får mig att oroa mig för både hans hjärta och blodsocker. Men han kämpar på som en sann hjälte.

Och väl uppe är det han som lycklig går ut på spetsen – själv nöjer jag mig med att sitta på kanten intill och dingla med benen. 600+ meter är väldigt långt när man kikar ner – jag lovar. Klippformationen i sig är mäktig, men när jag ser mig omkring kan jag också konstatera att utsikten över landskapet är helt magisk.

Äntligen uppe

Sen kan jag inte låta bli att titta på folk- för det är en ganska strid ström i båda riktningarna. Ganska snart kommer vi i fatt en familj med kinkande barn- då har vi kommit ca 500 meter och sonen – sex-sju års åldern – tycker helt klart att det här inte är hans tekopp. Pappa vill inte bära, men får ge sig för sonens gnäll. Undrar om de kom upp? Strax efter kommer en norsk far med son i samma ålder uppför backen, och förbi oss i raskt tempo – eller i alla fall i högre tempo än vårt. Den gutten var van att gå på tur och kom garanterat upp.

 

 

Upp kom också en dam från södra Europa, förmodligen närmare åttio – med vandringsstav i ena handen, och det man kan ana var ett barnbarn i den andra.

Upp hade också en man i tofflor tagit sig -osäkert om han gjort det med tofflorna på eller drabbats av skoskav och bytt då han skulle ner. Det såg onekligen både märkligt och besvärligt ut. Undrar om han kom ner.

Märkligast – halvvägs ned möter vi en kille som kommer bärande på en cykel. Detta är inte ett berg att köra downhill på, och eftersom hans kamrat bar en stor packning började vi spekulera om det möjligen kommer att ligga en film på youtube med någon som hoppar från Predikstolen med cykel och skärm. Eller var han rädd för cykeltjuvar? Tror dock att fastlåsning vid ett träd efter de första hundrafemtio metrarna hade varit fullt tillräckligt för att avskräcka eventuella skurkar.

Rädsla av ett annat slag kunde konstateras hos den asiatiska flickan med munskydd – undrar vad hon är så rädd för? Mig och mina bakterier kanske – jag gick en stund strax bakom och snorade.

Om maken flåsade uppåt, kan jag konstatera att han och jag kompletterar varandra också på detta område. Om han får ta rygg på mig uppåt är det tvärt om när vi skall ned. Jag får ont i knäna, spänner mig och tror jag skall rasa nerför stigen – han traskar på. Men nästan nere släppte han förbi mig – och filmade min eländiga gång. Förskräcklig syn, men jag ser så kul ut så jag bjuder på den. Och prova gärna själva om ni är trötta i nedförsbackar – vinkla ut knäna och spänn insidan av låren så känns knäna lite mindre.

Återkommer med rapport om träningsvärk i morgon.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.