Hoppa till innehåll

Kura skymning

Det är första advent, och den nedgående solen bjuder på ett ljusspel som vida överglänser den ensamma lågan i adventsljusstaken. Det är ganska varmt idag, och inte så adventslikt som jag skulle önska. Ingen snö. Inte ens en liten gnutta frost. Men ändå så mycket av den rofylldhet som är förknippad med advent. Eller i alla fall borde vara det. 

Käre maken och jag kurar skymning i uterummet. Ljuset är tänt, solen sänker sig precis så vackert som på bilden. Glögg, pepparkaka och stilla julmusik. Inte popvarianterna, utan de mer klassiska. Just så vill jag ha min advent.

Jag minns hur jag i skolan lärde mig att advent betyder ”ankomst”. Och i mitt huvud är ankomst också förknippat med ”väntan”. Och i och med det hör det ihop med tid, med att stanna upp och känna hur den sakta tar ett fjät i taget mot det som komma skall. Att vänta handlar inte om att jäkta, flänga mellan olika jobbuppdrag, städning och bak. Det är inte en fråga om att göra så mycket som möjligt, utan om att känna in så mycket som möjligt. Stanna upp. Längta efter det som komma skall. Inte bäva inför det.

Så ankomst, längtan och väntan hör ihop. Oavsett om det är på bussen en gråkall novembermorgon, på att barn och barnbarn skall komma, eller på jul och ledighet. Längtan får tiden att bromsa upp, väntan förbereder oss, försätter oss i stämning.

Må min – och din – advent, bli fylld av lugn och rofylld väntan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.