Skip to content

Måste det vara så svårt?

Känner du igen frågan? Kanske har du rent av tänkt den själv en och annan – eller rent av många – gånger? Känt av frustrationen över att det där med hållbar förändring ter sig så svårt – eller snarare, att det är så lätt att trilla tillbaks i gamla mönster. Och om jag nu svarar ”ja” på den frågan – slår du igen datorn då, eller slänger mobilen i backen och kastar in handduken för allt vad förändring heter? Svär du för dig själv och tänker saker som: ”Hur peppande är det med en blogg om förändring som säger att det är svårt?!! Kan inte mänskan skriva om hur man fixar det där med förändring lite smidigt. Gärna snabbt också”.   Eller läser du vidare, lite nyfiken (eller kanske irriterad) över detta svar?

Jag tror att det är svårt av en väldigt speciell – och fullkomligt naturlig – anledning. Programvaran i vår hjärna uppdateras inte alls lika snabbt som den vi har i datorn. Vi dras med rester från Människa 1.0, ja rent av Reptil 1.0. Vår hjärna är inställd på att överleva, och det gör man bäst genom att vara uppmärksam på vad som händer här och nu. Då hinner man sätta sig i säkerhet när det blir farligt. Dessutom ser man dom där bären eller nötterna längs vägen och kan fylla magen. Den som överlever längst vinner – som i Hungergames. Och den som vinner får sprida sina gener vidare. ”Survival of the fittest” som Darwin uttryckte det. Än idag är det fantastiskt att ha en så påpasslig hjärna. Då kan vi raskt hoppa tillbaks upp på trottoaren när en Tesla ljudlöst kommer glidande runt hörnet. Mindre bra är det när vi behandlar godishyllan vid kassan på mataffären, chipsskålen eller kakburken som om livet hängde på att stoppa i sig så mycket som möjligt av allt sött och energirikt vi stöter på.

Dessutom är hjärnan inte så bra på att hålla isär vår yttre och inre verklighet. Att den går igång på fiction lika mycket som på fakta är ingen nyhet. Speciellt inte för den som suttit och kramat kudden framför en skräckfilm. Inte heller den som blivit varm inombords vid tanken på en älskad person tvivlar på att inre bilder kan få kroppen att reagera. Att det är så får vi  leva med i några generationer till.

Vi har den hjärna vi har. Den kommer att säga åt oss att äta, spara på energin och göra det som känns enklast här och nu. Allt det, och en massa annat som hjärnan gör mer eller mindre på ”autopiloten” kan få oss att göra saker som lockar oss bort från den utstakade riktningen. Den goda nyheten är att vi har andra delar av hjärnan som är av färskare datum, och att vi faktiskt inte behöver lyda reptilhjärnan blint. Jag tänkte fortsätta på det temat i morgon, och har förkylningen lagt sig så kan det rent av bli en liten film på temat.

Växters inre liv vet jag mindre om, men Elin Unnes beskriver i sin blogg ”The Secret Gardener” att de kan kommunicera med varandra – och vara lika kortsiktiga när det gäller att ta upp kväve ur jorden som vi kan vara när det gäller att frossa kolhydrater. En sak som jag klurar på just nu är om mina pelargoner fortfarande har sommar i sin inre värld – blommar gör de i alla fall.

Be First to Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *