Skip to content

Reclaiming nursing

För några dagar sedan skrev min förträfflige förläggare Peter Stoltz ett inlägg på sin Facebook-sida. Hans ord slog an en sträng hos mig, och har legat och grott några dagar. Nu har de börjat rota sig, och spirar så smått. Så här skrev Peter:

Vården … ’någon’ har glömt att den måste bygga på ’vetenskap och beprövad erfarenhet’ – men vad hjälper vetenskapen om det inte finns någon som läser den (?) eller ännu mindre implementerar den genom sin förvärvade och beprövade erfarenhet? … alla de erfarna sjuksköterskor och barnmorskor som slutade, valde andra vägar, gav upp, protesterade eller kroknade under orimliga villkor … kom tillbaka – ni skulle behövas – en utopi, jag förstår, men ett ”återtåg” – vilken grej det skulle kunna vara … eller bli …

Tänk om…..

På hyllan i mitt arbetsrum står en liten oljelampa som jag en gång fick i present från den finska sjuksköterskeföreningen. Den skall vara en kopia av Florence Nightingales lampa. För att få till en bild till den här bloggen försökte jag tända den. Utan olja blev det en svag glöd i veken, och kanske är det en symbol för många sjuksköterskors vardag.

I många år talade vi om sjuksköterskor som ”brann för mycket” och därför ”brände ut” sig. Men de fanns där, dessa engagerade systrar (och bröder). Visst var de för få ibland, men inte som nu. Och nog brann de för sitt yrke, månade om patienterna och engagerade sig i att skapa en god vårdkultur.

Jag tycker inte att det är bra att människor blir ”utbrända”. Definitivt inte. Men jag kan inte låta bli att fundera över de begrepp vi använder, och hur de återspeglar verkligheten. Då: ”Burnout” och människor som brann för sitt yrke. Nu: ”Compassion-fatigue”. Ett tillstånd snarlikt utbrändhet, men där man kanske inte riktigt bränt ut sig så till den grad att man gått in i den berömda väggen och kraschat helt – men man har slutat brinna. Stängt av sin medkänsla för att slippa samvetsstress och för att klara av att gå till arbetet.

Vad gör det med en person som troligen sökt sig till ett yrke för att hen vill hjälpa? För att hen bryr sig om andra och vill dem väl? Vad händer när en upptäcker att man inte lever upp till sina egna ideal om vårdande? Stannar man kvar och förlikar sig med den nedtonade, ”kyliga” versionen av sig själv? Och vad innebär det i så fall för de som vårdas? Eller väljer man, som Peter beskriver, att lämna för att man inte kan ställa upp på otillräckliga resurser och omänskliga villkor för såväl sjuksköterskor som patienter?

Jag skulle så gärna se ett återtåg, där alla ni som lämnat kom tillbaks. Ni finns ju där ute. Men jag tror att ett sådant återtågande måste ske hand i hand med ett återtagande. Ett ”Reclaiming Nursing” (visst låter det lite snyggare på engelska?).

Ett återtagande där sjuksköterskans mandat att leda och ansvara för – och förstås aktivt delta i – den patientnära omvårdnaden blir en realitet. Där det finns resurser och möjligheter att tillämpa ”vetenskap och beprövad erfarenhet” med utgångspunkt i varje enskild patient och närståendes unika behov.

För det är så kunskapen måste tillämpas, inte som en  checklista där man gör vissa interventioner för att kunna hävda att man faktiskt ”gjort rätt”.  Det är så sjuksköterskor faktiskt är utbildade för att kunna använda kunskapen!

Vetenskapliga resultat är utmärkta, men de ger en generaliserad bild av verkligheten där siffror inte är absoluta sanningar utan ett sätt att representera en komplex verklighet fylld med variationer på ett enkelt sätt. Vi måste komma ihåg att riktlinjer bör vara ett stöd för att ta ut riktningen, inte något som begränsar handlingsutrymmet. Få, om ens några, patienter är vandrande medelvärden. Därför behövs sjuksköterskans kunskap och förmåga att omsätta den i unika situationer. Det är vårdkonst!

Sjuksköterskor måste få använda sin vetenskapliga och konstnärliga skicklighet. De måste ges möjligheter att använda vetenskapliga resultat inom ramen för en vård som utgår från patienten som person, inte från dennes diagnos. Om återtågandet också innebär att sjuksköterskor på det viset kan återta sitt ansvar så vill jag tro att det kan lyckas.

Då tror jag att glöden kan flamma upp igen, och lysa klart. Att en låga kan tända nästa, och nästa (…nej, jag har inte bytt ämne till skogsbränderna). Och att det också innebär att det går att lämna över ljuset till någon annan när arbetsdagen är slut och känna sig nöjd över det man gjort, istället för att vara stressad över att inte ha hunnit med det man ”borde” ha gjort, eller över att man gjort fel saker.

Då kan man också återhämta sig, fylla på olja i den egna lampan och tända den på nytt när det behövs. Och istället för att bli trött av mötet med andra människor känna den tillfredsställelse yrket kan ge, det forskningen talar om som ”compassion-satisfaction” och ”gompassion-energy” i kontrast till ”compassion-fatigue”.  Tänk att få energi av sitt engagemang i mötet med andra, i stället för att slitas ut av det! Chansen att sjuksköterskor stannar i yrket torde öka markant.

Tänk om ”Reclaiming Nursing” kunde komma på agendan i valdebatten. Inte bara som en fråga om att vi måste ha tillräckligt många sjuksköterskor, utan med fokus på sjuksköterskors kompetens.

Tänk om…..

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *