Skip to content

Roadtrips och inre kartor

Maken tittar på mello. Jag sitter bredvid, slölyssnar på en eländig låt om ”roadtrip” och drar mig till minnes en som maken och jag gjorde i USA för några år sen.

Och så börjar jag tänka på kartor. Jag gillar kartor. När jag är ute och reser älskar jag att följa med på kartan, se var i  är.

 

Helst skall det vara en riktig karta. En sån där omodern sak i papper, inte en fånig GPS som visar en bild av en väg på en skärm och dirigerar ens framfart med kommandon som ”Om 200 meter, sväng vänster på [nev fårrest road], där de engelska namnen förvanskas till oigenkännlighet av Alva. Alva är damen i vår GPS – och hon är förvisso bra att ha ibland, men hur förträfflig hon än är vill jag ha en rejäl, gammaldags kartbok också.

När jag och käre maken för några år sen var i San Francisco tog vi en buss till Golden Gatebron. Det hör ju på något vis till när man är där. Vi beundrade utsikten, promenerade på bron och satte fast ett hänglås i det röda räcket. Sen skulle vi tillbaks till stan var det tänkt. Vi kliver på en buss och frågar chauffören om den går in till stan. Jodå, det ska den göra. Vi betalar, går om bord och sätter oss på ett par lediga platser.

Bussen kör iväg och jag följer med på turistkartan. Redan från början känns det som att vi är på väg mot fel håll, genom Golden Gate Park mot sydost – inte norröver mot stan. Men ni vet hur det är – bussar kör ju inte alltid raka spåret, så vi sitter kvar. Fler kliver av än på, och bussen rör sig längre och längre åt fel håll. Omgivningarna börjar te sig mindre välmående, och till slut händer det. Vi börjar komma utanför kartan. Ve och fasa!! Nu är det dags att trycka på stoppknappen, kliva av och ta sig i motsatt riktning. Käre maken brukar ofta skämta om den bussresan, och min besatthet i kartor, och så här i efterkant kan jag skratta med. Just då var det INTE roligt.

En annan sorts kartor är dom vi har i vårt inre. Dom hjälper oss att orientera oss i den psykologiska världen. Vi har ritat dom själva, med benäget bistånd av alla människor vi mött som på olika sätt gett oss signaler om hurdana vi är – eller hur vi borde vara. Våra inre kartor berättar för oss hur vi skall ta oss fram i världen för att lida så lite skada som möjligt. Här är det trångt, håll en låg profil, annars kommer du i kläm. Eller ”nu är det bäst att du ser till att verkligen ha koll på läget, annars går det åt skogen”. De baserar sig på verkligheten, som den en gång har varit. Vi har lärt oss att vissa strategier fungerar bättre än andra för att ta sig fram i den snåriga terräng som mellanmänskliga relationer ibland kan vara.

På många sätt är det bra kartor, de har hjälpt oss att ta oss dit där vi är nu. Men de är kartor konstruerade i ett sammanhang som kanske inte är aktuellt längre. Plötsligt är vi utanför kartan, och att då förlita sig på de vägar som är utritade där är som att försöka orientera efter San Fransiscokartan i Los Angeles, i Stockholm eller ute i Hälsingeskogarna. Den funkar inte längre.

Man kan förstås göra som jag gjorde i San Fransisco. Vända tillbaks till välbekanta områden, där kartan fungerar. Men tänk om det är så att kartan bara visar oss runt på ett ställe där vi inte vill vara? Leder oss vilse så att vi med kartans hjälp går runt i cirklar, håller oss inom det som ryms på papperet? Vore det då inte en bra idé att utforska nya områden, att rita en ny karta och vidga sin horisont lite? Att bli en upptäcktsresande i sitt inre liv?

Jag vill det  – det är en del av min vision inför framtiden. Att utmana mig själv och ge mig ut på okänd mark.

Kanske är du också nyfiken på nya vyer?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *