Hoppa till innehåll

Skenet kan bedra

Tänk dig ett rum. Vit tavla och dataskärm längst fram. Rader med bänkar. En lärare som talar engagerat om sitt ämne. En grupp studenter som lyssnar uppmärk-samt, tar in vad som sägs. Övar, reflekterar och diskuterar. Vardagen på en svensk skola? Nej, lördag på ett konferenshotell i Stockholm. Och de som lyssnar så engagerat är lärare- från lågstadiet till universitetet. Och dessutom författare. Som lär sig skriva.

Jag på skrivkurs i Stockholm, arrangerad av Sveriges Läromedelsförfattares förbund. Pär Sahlen drillar oss alla i konsten att utveckla vårt skrivande. Just nu gör jag klart kvällens läxa, att använda sig av sagan om Rödluvan i en sakprosa text. Håll till godo!

Har du någon gång varit med om att saker och ting inte riktigt varit som du tänkt dig? Stått där med hakan i nivå med bröstet och känt dig glatt överraskad, lurad eller rent av arg? Förmodligen har du det, eftersom det är en del av människans villkor att inte ha facit på hand. Men vi har små fusklappar i  livet, tidigare erfarenheter som hjälper oss att tolka och förstå det vi möter. Det gör att vi har mönster för olika typer av situationer, kartor som hjälper oss att orientera oss i livet. Vi ”vet” hur det brukar vara, och det gör att vi snabbt kan göra en helhetsbedömning av en situation. Det är nödvändigt för oss att ha dessa inre kartor. Tänk dig själv hur livet skulle vara om du inte visste hur det känns att gå in i elstängsel, att jordgubbar smakar bäst röda eller att det du ser framför dig då du öppnar en klassrumsdörr är en pågående lektion.

Inom hermeneutiken, som är en filosofisk inriktning med fokus på hur människan tolkar och förstår sin värld,  kallas dessa kartor för ”förförståelse”.  Den är så att säga ”startpunkten” när vi skall försöka begripa oss på vår tillvaron. Men förförståelsen kan också ställa till det för oss. Då blir ”fusklappen” en fiende istället. Ta berättelsen om Rödluvan som exempel. När hon kommer hem till mormor så förväntar hon sig att det är just mormor och ingen annan som ligger i sängen. Definitivt inte en varg! Så i halvmörkret i stugan är det mormor hon ser. För det är ju mormors stuga, mormors säng och mormors stora nattmössa och det välbekanta i den synen invaggar henne i en falsk trygghet.

url.jpg

Berättelsen om Rödluvan exemplifierar också två begrepp inom livsvärldsfilosofi. Det första är den naturliga hållningen. Den kan förenklat beskrivas som vår vardagshållning i livet,  där vi tar för givet att saker och ting är som de presenterar sig för oss, spontant i vårt medvetande. Vi tar för givet att bananer skall smaka på ett visst sätt och att barn skall gå i skola – eller att det är mormor som ligger i sängen. Helt enkelt för att vi pga vår förförståelse ”vet” att det är så. Men ibland kan skenet bedra, och det ligger en varg i sängen. Det är då vi behöver byta perspektiv, från den naturliga hållningen till den reflekterande. Då börjar vi ifrågasätta det vi tagit för givet, och ställa frågor som ”Mormor, varför har du så stora ögon?” och ”Varför är din mun så stor?”.

Eller likt en Rumpnisse fråga oss själva:  ”Varför gör jag på ’detta viset´.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.