Skip to content

Soluppgång

Efter att ha varit i Narvik och jobbat i veckan var det extra skönt att se solen gå upp här hemma. Även om det är solig stämning i korridorerna på UiT, så har mörkertiden  börjat och solen kommer inte över horisonten förrän i slutet av januari. Är det klart väder är ljuset magiskt, med fantastiska färger. Som soluppgång hela dagen – ända tills det blir solnedgång. Är det mulet är det minst sagt dunkelt. Men det är ändå skönt att se solen gå upp.

Ibland funderar jag över tiden i relation till solen. Inte som dygnsrytm, utan som den upplevda tiden som på något märkligt sätt kan bli ”tidlös”. När det är gråväder kan det kännas som att det varat i evigheter, och som om solen gett upp. Vädret blir ett grått utdraget nu, utan hopp om ljuset. Sol känns så länge sen.

Jag tänker att det kan vara så i livet också. Att vi fastnar i gråväder, och missar solglimtarna. Glömmer att hämta kraft i minnet av solen, ger upp om att den skall komma tillbaks.

Ibland leker jag med tanken att göra en skattkista med bilder och lappar där jag skriver ner livets ljusglimtar. Små minnessaker. Gråvädersdagar när den mentala skattkistan är stängd skulle jag kunna plocka fram påminnelser om solen.

Tänk själv att en sån där dag då du ifrågasätter det du håller på med, då jobbet stjäl mer energi än det ger och då det dessutom regnar. Att stoppa ner handen i kistan och plocka fram brevet från ett barnbarn, vackraste semesterbilden eller den hjärtformade stenen. Kunde man sen få in smultrondoft och fågelsång i lådan vore det komplett. Men kanske räcker det att skriva lappar om det för att minnet skall vakna.

Jag tror inte att solen slocknar på länge än!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *