I hela mitt liv – i alla fall nästan – har uttrycket ”som ett brev på posten” varit en metafor för säkerhet. Det säger något om det svenska postväsendet, och hur det fungerat sen de hästburna postiljonernas tid. På senare tid har postväsendets goda rykte skamfilats. Själv har jag råkat ut för att Postnord tappat bort en del gods, även om de kommit tillrätta efter en tid. Och så sent som i morse – eller om det var i går – så stod det ju klart att inte alla som framför de blå lastbilarna är lika gemytliga som den lantbrevbärare som förenklade min tillvaro avsevärt då barnen var små.
Men trots att postväsendet inte alltid fungerar som jag skulle önska, så fungerar det förhållandevis väl, och innebörden av uttrycket ”som ett brev på posten” har varit en del av en värld där leveranssäkerhet tas för given. En episod i postkön på ICA gav dock anledning att fundera över denna förgivettagna sanning. Kvinnan hämtar ut ett paket – åtminstone kvitterar hon mottagandet. Sen skall hon skicka det vidare till Libanon. Av konversationen med kassörskan som behöver fylla i ett och annat för papper framgår att paketet från början kommer från ett av nätapoteken. Det är jättestort, och väger över sju kilo.
Papper fylls i, och så kommer frågan som manar till eftertanke. ”Om posten inte kan hitta adressaten, vill du att de skickar tillbaks det till dig eller får de ta hand om det?” Kanske är postgången fortfarande förhållandevis pålitlig, kanske tar sig det stora paketet hela vägen till Libanon. Men sen? Finns det en mottagare?
Det är en fråga som jag tack och lov aldrig behövt reflektera över. Nog har jag tänkt ett och annat om Postnord när de tappat bort först det ena paketet, och sen ersättningspaketet som leverantören skickade till mig. För att sen hitta båda stående på ett av sina få egna, kvarvarande ställen i Västerås. Funderat över rutinerna och hur det kommer sig. Men aldrig någonsin när jag skickat ett paket har jag behövt ta ställning till vad som skall ske med paketet om det inte finns någon att leverera det till. Aldrig. Det manar till eftertanke, och jag funderar på hur denna kvinna har det – och hur hennes nära och kära som – förhoppningsvis – lever kvar i Libanon har det. De som skall få ett jättepaket med apoteksvaror. Kommer de att få medicin, förband och vad annat som kan finnas i lådan?
Eller kommer kvinnan i kassakön på ICA att få gå tillbaks och hämta ut det igen?