Hoppa till innehåll

Stolthet och fördom

”Tvättmaskin” i kåkstaden

Igår trädde dessa begrepp trätt fram i ett nytt ljus för mig. Inte som i en roman av Jane Austen, utan på blodigt allvar. Ett besök i kåkstäderna ställer saker och ting på sin spets.

Vi har förvisso vallats runt som den skock bleka turister vi är, men vilka människor vi mött.

Dagen började i distrikt 6 som jag skrev om här om dagen. Sen for vi vidare ut till kåkstäderna, dit där de som tvingades flytta från Distrikt 6 blev tvungna att slå sig ner. Och en massa andra, såväl infödda sydafrikaner som immigranter.  Över två miljoner människor bor i  kåkstäderna.

Inte Bauhaus – men säkert en välbehövlig butik.

De rikaste (minst fattiga) har byggt egna villor. I regel enkla, men de sticker ut bland de andra. Somliga bor i små, prydliga sockerlådor till hus som de fått av kommunen. Det är folk som sjuksköterskor, poliser och lärare. Andra bor i hyreskaserner, från början avsedda för enbart män, men nu byggs de om så att man kan hysa in mindre bemedlade familjer där.

 

Sen finns det en stor grupp människor som väntar på att få såväl jobb som bostad. De bor i egensnickrade skjul. Brädlappar, gamla presenningar, plåt. Vissa i prång mellan de andra husen, där det finns en ledig plätt. Andra i hela kvarter av likadana provisoriska – och samtidigt ganska permanenta – hem.

Ända in på nittiotalet var också dessa områden styrda av apartheidlagarna. Asiater här, färgade där. Svarta på ett tredje ställe. Hade man gift sig över gränserna så fick man inte bo tillsammans, utan endast besöka varandra en halvtimme i halvåret. Klassificeringen var dessutom godtycklig. En penna i håret, ruska på huvudet och pennan sitter kvar = svart. Pennan glider ur = färgad. Sorry guys, ni får inte leva tillsammans längre.

 

I skolan

Det första som slår mig är hur bra vi har det. Sen kommer tankar på rasism, på vad fördomar kan ställa till med. Häpnad över att det kunde ske – världen visste ju om det, och det fortsatta – trots att vi borde haft andra världskrigets judeförföljelser i färskt minne. Slutligen den obehagliga insikten att det runt om i världen fortfarande är så att människor blir utsatta för allt från förföljelse till särbehandling på grund av sin härkomst. Hemma i Sverige också.

Samtidigt finns en otrolig stolthet hos dessa människor. Vi besöker en skola, ett hanverkscenter och en verksamhet, Philani, som är uppbyggd med svenskt bistånd, och med bl a svensk barnläkare och föreståndare. Där tar man sig bland annat an undernärda barn, hjälper dem att återfå sin vikt och hälsa samt stöttar deras mödrar. Bland annat arbetar de med hantverk. Vi blir också inbjudna till en kvinna i ett av de små kommunala husen. Nu bor de bara två personer och en kull kattungar i det lilla huset, en gång var de tio som bodde där.

En gemensam nämnare på alla dessa ställen är människors hållning. En tacksamhet och glädje över det man har, snarare än frustration över det man inte har. Stolthet över det  man åstadkommit. Vissheten om att det går att förändra saker, även om det tar tid.

Det är lärorikt. Och väldigt omtumlande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.