Det där med att bli fotograferad är inte min bästa gren. Jag känner mig utsatt, och ansiktet har en tendens att fastna i en stel grimas där jag ser i det närmaste hemiplegisk ut, eftersom jag uppenbarligen är starkare i ena sidan. Vad hemiplegisk är? Halvsidigt förlamad. Det tror jag inte att jag är, men uppenbarligen är den ena sidan av ansiktet betydligt starkare vilket leder till ett likartat resultat. Den ena mungipan hamnar betydligt högre upp än den andra, så även om den inte hänger blir ansiktet mer eller mindre snett. Mest mer för ett självkritiskt öga. Eller så ser jag berusad ut. Eller både och. Och då är inte det där att posera framför kameror någon hit.
2 kommentarer