Skip to content

Upp- eller nerför?

Vissa dagar löper min hjärna amok på knepiga funderingar. Då associerar jag vilt från det ena till det andra, bygger pussel med intryck och drar kreativa slutsatser. Frågan om det är för att jag ÄR kreativ dessa dagar, och att det får hjärnan att ta extra skutt, eller om det mer är ett resultat av att de små grå går på högvarv utan att jag kan tygla dem. Det tål att tänka på (ni ser, där drog ett spår till igång i skallen på mig).

Spåret jag hade i huvudet då jag började skriva handlade om hösten. Eller om berg. Och så lite om livet. Eller om allt samtidigt. Inte alls om huruvida mina funderingar är resultatet av kreativitet eller kaos på hjärnkontoret. Dax att plocka upp tråden igen.

När jag är här i Narvik har jag en osedvanligt vacker väg till jobbet. Vägen upp dit är brant, så jag stretar på uppför backarna. Och möter förstås människor som är på väg nerför bergssidan. Samma backe, men det går lättare för dem. Och som jag går där och flåsar börjar jag associera till det där med riktning i livet. Vissa människor tycks kämpa i ständig uppförsbacke. Det är på något vis alltid motlut, och ibland undrar jag för mitt stilla sinne vad det är som gör att de inte byter riktning. Det behöver inte innebära att man gör en helomvändning. Bara att gå på skrå istället för rakt upp gör skillnad. Men det är som att det finns en njutning i att få kämpa i motvind.

Eller handlar det bara om bekräftelse. Om att kunna säga till sig själv – eller höra andra säga det:

”Bra kämpat!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *