Jahaja…. Här är jag. Redo att skriva, redo att förändras. Förhoppningsvis också redo att blotta mig. Bara det, att blotta mina personliga tankar för andra än människor jag känner, är en förändring ska ni veta, och den är inte helt enkel. Jag sitter liksom här och tar sats för att få ner några ord om vem jag är och vad jag vill med den här bloggen. Klara, färdiga….. SKRIV!
Så ”Vem är jag?”…. Hmmm…. Redan här börjar min hjärna spinna på i gamla invanda hjulspår. Tangentborsfingrarna börjar nästan av sig själv med en utläggning om ”Vem är jag?” som en djupt existentiell fråga. Sådana, akademiska texter är jag rätt bra på att skriva. Det känns tryggt på något vis, och jag kan gömma mig bakom en teoretisk betraktelse utan att blotta för mycket av mig själv. Ett annat sätt att se på denna utläggning är att den är ett lysande exempel på uppskjutandebeteende, eller prokrastinering, som det heter på psykologiskt fikonspråk. Det betyder att jag ägnar mig åt mindre viktiga saker för att slippa göra sådant som är utmanande och lite jobbigt för mig. Du ser – nu är jag igång igen, och teoretiserar. Och så lär det nog bli, eftersom jag tänker att jag faktiskt skulle kunna dela med mig av den sidan av mig själv också, fast lite lättsamt. Så får jag till det som jag vill kommer det här och var i min blogg att dyka upp länkar till små snabblektioner om än det ena, än det andra. Som i den här länken till ett litet klipp om prokrastinering.
Så utan att jag sagt så mycket om mig själv vet du två saker – minst – om mig redan. Att jag är van att skriva akademiska texter, och att det skrivandet ibland kan hindra mig från att göra viktigare saker. Som att leva till exempel. Vilket är en av anledningen till att jag behöver göra en och annan förändring i mitt liv. En annan är att det där med vetenskapliga artiklar kanske inte är det bästa sättet att göra skillnad här i världen. Men vem vet vad en blogg kan göra?
Och det är väl pudelns kärna, svaret på ”Vad vill jag?” frågan. Jag vill förändras i en riktning där jag kan göra skillnad. Åtminstone vill jag förändra mitt liv, utan att göra för mycket våld på mig själv. Det gör givetvis det hela betydligt svårare, jag vill liksom ha till en förändring, utan att själv förändras allt för mycket. Frågan är om det går? I djupet av mitt inre tror jag ju att vi alltid förändras, och att vi gör det i samspel med världen omkring oss. Så att ändra på mitt liv utan att förändra mig går nog inte.
Och det är därför jag nu skall börja blogga. Smygförändring i det tysta leder ingenstans. Det är inte bara en fråga om att förändra livet, utan om att ändra på själva levandet. Att ta steg, om än små. Ett i taget. Steg som syns. Och du vet hur det är – har du sagt att du skall göra något högt ökar sannolikheten för att du skall göra det. Åtminstone om någon lyssnar – att skrika ut det i duschen då ingen hör, eller mumla i kudden duger inte. Det krävs publik. Och gärna stöd och peppning från andra. Och har du läst så här långt har du säkert räknat ut att just du är en del av publiken. Den jag skall berätta om min förändring för. Om du hör till dem som peppar mig är en annan fråga – och ledsen att säga det, kanske inte den viktigaste eftersom varaktig förändring mer beror på vår egen förmåga att vara nöjda med det vi gör än på beröm från andra. Men trevligt och välkommet är det med peppning. Men just nu är alltså det viktigaste att jag gör saker som leder i rätt riktning, och inte bara tänker på det. Så i morgon kör jag igång på allvar. Och eftersom jag anar att en och annan där ute kanske vill inleda året med att ta tag i något, så kanske ni har lust att hänga på. Jag lovar att bjuda på ett och annat förändringsknep, och förhoppningsvis kan jag göra det på ett sätt som är lättsamt och seriöst på samma gång. Så häng på, nu kör vi!
