Efter en dag då jag konstant häpnat över all den energi som finns i tre barnkroppar kom käre maken och hämtade mig på sin motorcykel. Hemresan visade sig dock bli allt annat än angenäm.
I vanliga fall gillar jag att åka MC. Till skillnad mot när vi åker bil kan jag inte sitta med datorn i knät och jobba, utan kan njuta av färden. Det jag inte tycker om är att bli våt och kall, och i går kom vi ungefär till Dalälven innan det började hällregna. MC-ställens har en hyfsat goda förmåga att stå emot vatten, men med tretton grader i luften och våta ytskikt så är fartvinden minst sagt kylande.
Det är då det gäller att inte tänka på att det är kallt, utan tänka värme istället. Och då drar jag mig till minnes de tibetanska munkarna som andas sig varma – så varma att de kan torka blöta kläder de har på kroppen. I kyla. Visserligen har jag inte riktigt kläm på den exakta tekniken, men jag börjar fokusera på min andning, på den värme syret sprider ut i kroppen och om jag inte blir varmare så håller det i alla fall tankarna på kylan borta. Jag noterar att det är kallt ”utanför”, men fryser inte.
När jag sitter där, och fokuserar min andning och hur luften går in genom näsan kan jag också konstatera att näsan börjar klia vansinnigt på mig. Och är det något man inte gör när man åker Mci hällande regn, så är det att öppna visiret och klia sig på näsan. Min andningsövning blir således raskt också en övning i acceptans. Så där sitter jag, i 10 mil, andas in….håll kvar…andas ut….paus…andas in…känn värmen i varje andetag… och bara notera att ”det kliar”… Jag kommer hem till slut, utan att hacka tänder.
Jag minns boken, Zen och konsten att sköta en motorcykel, och leker med tanken på att skriva en om mindfulness på motorcykeln, men nöjer mig med ett blogginlägg.
Och mindfulness i duschen, med varmt vatten och doftande schampo, är nog snäppet skönare än på makens bönpall i hällregn.