I morse upptäckte jag en plastpåse på en krok bakom dörren till mitt rum på jobbet. En alldeles vanlig kasse från den stora matvaruaffären. Fylld med tomburkar.
Innan burkarna blev tomma innehöll de energidryck (med undantag av en ensam mineralvattensflaska). Före semestern hade jag nämligen ett litet (och ibland ganska stort) lager i en skrivbordslåda, bara för att orka genom dagen. Som en sann missbrukare hade jag diverse ”goda” förklaringar och ursäkter. Som att jag inte fick i mig mer koffein än vad ”kaffetunnorna” på jobbet får av att stjälpa i mig en burk eller två om dagen (mer än så blev det aldrig). Det är förmodligen sant. Eller att jag inte skulle orka ta mig genom dagen utan – åtminstone inte utan att sitta och gäspa och därmed skämmas på möten. Förmodligen lika sant det med. Kanske är det rent av sant att den dricka jag valt har mindre kemikalier i sig och mer vitaminer än många andra. Så nog har jag tyckt mig ha goda skäl för att tillåta mig en liten drink då och då.
Så nog har jag stundom haft ganska rationella motiv, och det är nog mest min tarmflora som lidit skada av dessa oädla drycker. Men med visionen om ett hållbart liv i sikte så är det inte värst hjälpsamt att starta arbetsdagen med en energidryck. Förvisso fungerar det alldeles utmärkt kortsiktigt, men det löser inte problemet som handlar om att jag behöver se över hur jag prioriterar tiden. För i min vision om ett gott liv vill jag förvisso vara effektiv, jag vill göra alla de stimulerande saker jag har förmånen att göra på jobbet – men jag vill göra det i den omfattningen att jag klarar det utan doping.
Så nu skall burkarna pantas, och piggdricka städas bort ur livet.
Ett steg i rätt riktning.