Skip to content

En fläkt av den stora världen

När jag var liten, eller möjligen lite större än så, brukade jag tjuvläsa min brors serietidningar. Mest tyckte jag nog om Modesty Blaise, förmodligen för att hon var tjej och betydligt häftigare än de väna varelserna i Starlet. Men Fantomen var inte heller så illa, och jag minns att han ibland lämnade djungeln och gick på gatorna som en vanlig man.

Själv har jag idag lämnat lugnet i trädgården där hemma, och rest till huvudstaden på förlagsfest. En trevlig tillställning, med god mat, bubbel och mingel. Och ljuvliga bullar till teet lite senare. En del kära återseenden, en del nya bekanta och lite kändisspan. Nu är ju inte jag så vådligt bra på att känna igen människor jag inte känner, men kollegan kunde ju raskt peka ut folk från det ena eller andra TV-programmet. Själv kände jag bara igen psykologen från TV-soffan, och psykiatrikern som också är i TV ibland, och som jag haft glädjen att träffa å tjänstens vägnar några gånger. Hon skriver för övrigt alldeles fantastiska deckare utöver alla fina fackböcker.

Att mingla är inte riktigt min grej det heller, och inte en sport jag vill ägna mig åt under allt för lång tid. För hur trevligt det än är så kommer jag ganska snart till en gräns där jag börjar fråga  mig själv ”Vad gör jag här?”. Jag kan fortfarande inte riktigt definiera mig själv som författare, och det blir på ett sätt surrealistiskt att mingla runt bland alla dessa människor. Men det är bra fobiträning. Inte nog med att man skall prata lagom ytligt – sånt är inte min bästa gren, jag föredrar djupa samtal på tu man hand – man skall dessutom balansera en tallrik och ett glas i luften och samtidigt äta utan att drälla. Tallrik + glas + gaffel = behov av tre händer, minst. Sist jag räknade, och alla gånger innan dess, har jag bara haft två. Nåväl, ett balkongräcke på takterassen löste det hela, och jag lyckades undvika att tappa mat i huvudet på människorna nere på Karlavägen.

Däremot lyckades jag trycka på galen knapp på kaffemaskinen, och istället för att få tevatten i koppen sprida en rejäl ångstråle över grannskapet (inklusive ett par bullar som låg på ett fat och väntade på någon. De förvandlades raskt till en något mer degliknande konsistens).

Det är då det är skönt att tugga i sig sin egen bulle, tacka för sig och gå hem med goodiebagen dinglande över axeln.

 

Be First to Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *