Det är märkligt detta med resande. Vissa färder blir inte bara resor i det geografiska rummet, utan i tiden. Ett intryck, en förbipasserande vy, ett minne kan förflytta mig mentalt till en annan tid. Det sista dygnet utgör ett lysande exempel på det, det känns onekligen som om jag kastats runt i tiden. Mestadels bakåt.I går kväll låg jag och tog igen mig framför elden efter en trevlig grillkväll. Medan jag ligger där och hör käre maken och ”lillebror” prata så slås jag inte bara av att jag är tillsammans med de två viktigaste männen i mitt liv, utan barndomens alla korvgrillningar kommer tillbaks. Jag slås också av insikten att min bror förmodligen är den människa i världen som jag kommer att ha min allra längsta relation till. Redan 56 år lång, förhoppningsvis många år till. Jag minns honom som liten, travande runt med sin ”da-da” mössa, med stor tofs på, hur han lärde sig simma under vattnet innan han kunde simma på ytan och hur han spelade och sjöng ”Tjolafsjo-jä-jä-jä” på leksaksgitarren. Kärlek! Så stolt jag är över honom och hur han står upp för det han tror på.
Idag drog vi vidare, käre maken och jag. På små slingrande vägar genom det Norrländska inlandet. Korsar Ångermanälven vid Sandöbron, stannar och fikar på Wästerlunds konditori, som faktiskt är K-märkt. Ett ställe som haft kungligheter, artister och idrottsstjärnor som gäster genom åren. Som serverar fikat i gamla porslinskoppar, och som väl ser ut som det alltid gjort. Nostalgifika.
Så ut till Höga Kusten. Passerar Omne och minns sommaren 1966 då vi bodde i brygghuset på Bomans gård. Minns bragden att bestiga Omneberget, nybakt omnekaka med messmör och O’Boy med jordgubbssmak.
Efter glass i Norrfällsviken tillbaka in i landet. Små, krokiga vägar tar oss förbi ställen med namn som Drömme, Offer och Undrom. Hur kom namnen till, då för länge sen? Poetiska, fantasieggande. Man skulle kunna skriva en saga med namn som dessa. Tiden tycks ha stått still. Gamla – riktigt gamla – traktorer. Gårdar med pioner och plymspirea i trädgården. Skogstjärnar. Vägskyltar med lutande H på. Håll till Höger. Det var tider det.
Så mitt i allt tornar vindkraftverkens snurror upp sig. Stora och surrealistiska reser de sig över skogen. Som något ur en science fiction film. Jag försöker se det vackra i dem. Tänka på dem som gigantiska konstverk. Se det vackra i att de producerar ren el. Och det tycker jag verkligen är bra. Vi behöver hållbara och rena energikällor. Men trots alla goda föresatser så lyckas jag inte riktigt förlika mig med denna syn. De stör min nostalgitripp och drar mig från det förflutna, till nuet och vidare.
Slut för i dag – i dubbel bemärkelse.
