Skip to content

Omväxling förnöjer inte alltid

Ibland växlar såväl livet som vädret snabbare än vad jag hinner med. Sista dagarna innan semestern borde jag egentligen börja varva ner för att komma i ”semestermode”. Jag tänker det varje år, men lika fullt så skall jag jobba undan så mycket det bara går innan semestern börjar. Det är full gas, ända till sista dagen. Sen skall man plötsligt ”göra ingenting”, vilket i regel innebär en hel massa. Som att pyssla i trädgården, bygga tvättstuga och göra om i växthuset. Det är svårt att slå av på tempot.

Ett sätt att varva ner är dock att ge sig ut på några dagars MC-semester. Då kan jag inte göra så mycket mer än att åka med. Jo, hålla koll på kartan och lägga in en trevlig rutt i Alva som vi kallar vår GPS för – och se till att käre maken följer den och inte missar någon avfart.

I går var det dax att ge sig ut på årets tur. 31 grader varmt och strålande sol. Tunnast möjliga lager under MC-stället. Svettigt värre innan man kommit igång, och varmt även i full fart med jackan halvknäppt.

Jag njuter verkligen av dessa färder. Småvägar genom ett vackert landskap. Lite trafik. Små byar. Vykortsvackert nästan hela tiden. Det doftar från nyklippta gräsmattor, schersmin och älggräs. Underbart, och så lätt att vara här och nu och varva ner.

När vi kommer upp bland höjderna mellan Bjursås och Nedre Gärdsjö sjunker temperaturen från 29 till 22 grader. Himlen mörknar, och de små sjöar vi passerar är inte längre glittrande blå utan ser olycksbådande svarta ut.

Dessutom börjar magen kurra. Glassen från Lappens gatukök i Hedemora (väl värd en omväg) har sjunkit undan. Dax för påfyllning, men det café i Nedre Gärdjö som var utmärkt på MC-kartan i Nedre Gärdsjö hittar vi inte. Det matställe som dyker upp på Alvas förslag några kilometer senare lyser med sin frånvaro, och den blåvitsvarta skylten med matsymbolen som dyker upp vid vägkanten längre fram har uppenbarligen blivit utdaterad av verkligheten. Märkligt. Är det någonstans man brukar se caféer och andra etablissemang med ätbart längs vägen så är det väl i Dalarna under turistsäsongen.

I Furudal blir det till slut pizza på den lokala campingplatsen, och första regnet kommer när vi äter. Mätta fortsätter vi, regnet har upphört och temperaturen fallit till 17. Jag är glad över att jag satte i fodret i MC-stället på matstället, speciellt då regnet börjar igen. Inte en liten stilla skur, utan ett veritabelt vattenfall. I Voxna blir det paus på en bensinmack. Det regnar horisontellt i vinden, och vattnet driver in under taket över bensinpumparna där vi tar  skydd medan vi får på oss mer kläder.

De sista fyra milen försöker jag komma ihåg hur munkarna gjorde i TV-filmen. Minns jag historien rätt var det så att de, när det var dax att välja en ny andlig ledare, hoppade i floden mitt i vintern. Med kläder och allt. Sen gällde det att andas så att man blev så varm att kläderna torkade. Effektivaste andningen – eller snarare bäst förmåga att fokusera – blev vald till ledare.

Jag försöker så gott det går inne i hjälmen. Den immar igen, men så mycket mer händer inte. Mer än att temperaturen landar på 13 grader och jag konstaterar att jag inte skall söka jobb som andlig ledare på sådana grunder. Istället tjurar jag över regnstället som jag lämnade hemma, och över att klimakterievallningarna lyser med sin frånvaro. Det finns tillfällen där sådana fyller sin funktion.

Till slut kommer vi i alla fall fram till min barndoms paradis. Kalla, blöta och leriga då den delen av vägen som i normal väderlek är mycket hårt packat grus delvis antagit flytande form.

Välkomstkomittén väntar och blir genast närgångna. Inte lillebror – han är inte där än. Men 1000tals små sveknottar som vaknat till liv efter regnet som till slut upphört. De är inne i hjälmen innan jag ens hunnit öppna grinden. Hur i all sin dar kan de vara så snabba och få korn på en så snabbt?

Käre maken filmade en del – fast han missade de röda stugorna 🙂

Fortsättning följer…..

One Comment

  1. Det där med att köra fram på vägarna känner jag också, även om vi inte kan ta de minsta.. Men friheten att välja väg och bara åka/köra. Underbart! Knotten och myggen älskar mig, så jag håller mig så långt bort jag kan ifrån dem. Hoppas välkomstkommitten gjort sitt och nu lämnat er ifred. Önskar er en skön semester!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *