Skip to content

På hal is

När jag var liten ville jag bli ”isprinsessa”. Åka till musik, göra piruetter och eleganta hopp. Jag minns lyckan när jag fick ett par vita skridskor med taggar på i julklapp. Och hur min pappa tappert försökte stötta mig, och hålla i mig när jag försökte mig på den sk ”dödsspiralen”. Men pappa var gammal bandyspelare, så hur mycket han än försökte så var han ingen vidare konståkningscoach. Däremot lärde han mig att skrinna – framåt och bakåt, och att göra hockeystopp. Jag blev en hejare på att åka fort på konståkningsskridskor, och långt. Det hände ibland att sjön vid stugan i hälsingeskogarna var snöfri, och då åkte jag både länge och väl på mina vita skridskor. Någon isprinsessa blev jag aldrig, och när jag i tonåren började dansa på plana golv istället blev skridskorna liggande på hyllan.

När jag flyttade till Västerås för tio år sedan fick jag veta att Mälardalen var ett fantastiskt område för långfärdsskridskoåkning. Lusten att åka skridsko igen vaknade. Sagt och gjort – jag var på informationsträff i långfärdsskridskosällskapet, skaffade full utrustning och anmälde mig till en välkomsttur. Träna hann jag inte – men ur svårt kan det vara att åka på riktiga långfärdsskridskor när man kört en mil på konståkningsgrillor?

Det visade sig vara mycket, mycket svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte på en gång – den första biten gick alldeles utmärkt. Medvind kan göra underverk, och ta en fram ganska raskt. Så att jag inte hade åkt skridskor på 25 år, och aldrig långfärdsskridskor märktes inte från början när jag gled fram i ganska god fart och utan större ansträngning.

Men säg den lycka som varar beständigt. När vi skall åka i en annan riktning än vinden går det inte alls. Jag får inte med mig de långa skridskoskenorna (som säljaren på sportaffären dessutom monterat bindningarna fel på).  Istället får jag staka mig fram med armkraft, vilket fungerar ett tag. När sen bindningen lossar från skenan och jag får låna en reservskridsko av en av ledarna är det kört. Med två olika skridskor på fötterna vill det sig inte alls. Det hela slutar med att en äldre gentleman förbarmar sig över mig och bogserar mig i staven tillbaks till utgångspunkten.

I det läget är skammen högst påtaglig och misslyckandet svider när han försynt säger ”Du är välkommen med på en annan tur när du har övat lite mer”. Det är då jag nästan – men bara nästan – hoppas att isen skall brista så jag får försvinna.

Sen ger jag mig tusan på att jag skall lära mig långfärdsåkandets ädla konst. Tursamt nog finns en plogad bana inte långt hemifrån. Med justerade bindningar och en dåres envishet åker jag dit, och kasar försiktigt runt på den korta slingan. Jag blir omåkt av barn som når mig till midjan. Det går med andra ord inte snabbt – och inte lätt heller. Men det går. Lite i taget, och efter ett par gånger lossnar det. Inte så att tekniken sitter helt, men jag blir i alla fall inte förbiåkt av femåringar. Och jag tar mig runt den långa banan. Triumf!

Det som slår mig när jag skriver är det gamla ordspråket  som farmor ofta citerade. ”All vår början bliver svår”. Förmodligen hade hon rätt. Det mesta är svårt i början, och går trögt. Men plötsligt händer det, och då öppnar sig nya möjligheter.

Det gäller bara att komma ihåg det när man drattar på ändan för sjuttielfte gången.

Be First to Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *