Hemma igen, med resandets alla intryck som den viktigaste ”souveniren”. Med dem i bagaget är det dags att fortsätta framåt i livet, att fundera över hur jag vill forma mitt liv. Det finns många utmaningar, såväl i relation till min egen hälsa och mitt vardagsliv som i förhållande till de avtryck jag lämnar i världen. Det är så mycket jag vill, samtidigt som jag inser att allt inte är möjligt. Och att inte ens allt det möjliga går att göra på en gång.
Men också i de små stegen finns det kraft. Att varje dag göra något som tar mig åt rätt håll. Och att påminna mig själv om visionen om ett hållbart liv. Somligt är inte ens svårt, det gäller bara att göra det. Annat kräver att jag går utanför den där bekvämlighetszonen jag skrev om i går. För utanför den har vi vår inlärningszon, det är där det händer saker. Det gäller bara att ta steget.
Jag tänker att det är som gårdagens skridskotur. Väl hemma fann vi sjön frusen, ett blankpolerat salsgolv av is. Då gäller det att passa på. Fram med ryggsäck, skridskor och isdubbar. Ut på isen – för första gången på två år. De första vingliga skären innan jag hittar rytmen. Spända muskler, rädd att slå på rumpan – eller att isen inte skall hålla. Sen, den underbara känslan när kroppen minns och jag tar mig ut på fjärden. Frihetskänslan när det flyter på och jag känner att ”jag kan ju”.
För mig är den upplevelsen lik känslan när jag tar nya steg i livet. När jag lämnar bekvämlighetszonen, börjar treva mig fram i inlärningszonen i stället. Kämpar lite för att få till det – och så plötsligt upptäcker att det går.
Sen gäller det att skynda långsamt, för utanför inlärningszonen lurar terrorzonen. Den tunna isen som kan brista. Och när det knakar betänkligt och rädslan slår till – då är det svårt att vara tillräckligt avslappnad för att åka bra. Eller för att lära sig nya saker.
