Dom kommer från ingen stans. Ena dagen en liten förtrupp. Nästa dag är en luftburen armé landsatt i mitt kök, och för den delen också på andra ställen där det kan finnas minsta lilla lockelse för dem. Som i kassen med tomflaskor, där några droppar öl eller vin tydligen utövar en oemotståndlig lockelse på dem.
Sedda på nära håll, som på den här ”fina” bilden som jag lånat från Wikimedia eftersom mina egna fotografiska talanger begränsar sig till något större objekt, är de riktiga monster med sina kraftiga käkar och blodröda, utstående ögon.
Jag tror därför inte att jag skulle vilja stirra ett dylikt monster direkt i rödögat ens om jag hade en kamera som klarade det. Det skulle kännas som att återuppleva tonårens sommar-TV-skräckisar IRL. Minns ni dem? Frankenstein, varulvar och mumier som jaga upp en på kvällarna. Och jättelika myror och spindlar.
Så varför inte en film om gigantiska drosophilor som börjar ge sig på en värld i förfall. Kan ni se affischen och rubriken ”Drosophila” i något scary typsnitt framför er? För en film som heter ”Bananflugan” låter ju mindre säljande. Mer barntillåtet.
Nåväl, idag har jag gått till motangrepp och inlett kemisk krigsföring mot dem. Fast mestadels ekologisk. 1 del flytande honung, 2 delar vinäger och några droppar diskmedel i en snygg flaska på fruktfatet.
Fånga nuet (och helst en svärm bananflugor också)!
’
