…”det blir inte alltid som man tänkt sig”. Två alternativ till rubrik för dagens inlägg. Med ett stort och ironiskt frågetecken efter ”dagen”. För här sitter jag, strax efter åtta på morgonen och äter ”lördagsgodis”. Eller snarare makens överblivna fredagsgodis. Eftersom han sover passar jag på. Och lyckas intala mig själv att jag gör en heroisk insats för hans blodsocker.
Värst av allt – det är inte ens gott men jag äter ändå. Vi har inte riktigt samma smak, käre maken och jag. Men det fanns ett par ”godbitar” kvar. Så jag skulle ”bara” ta dem. Men sen…. fast! Ohejdat sockersug Det blir av någon anledning lätt allt eller inget. Tyvärr liknar det mest allt, för medan jag skrivit de här raderna har påsens innehåll minskat stadigt.
Konsekvensen – det blir mindre av de goda föresatserna. Och kanske också mindre av hotellfrukosten jag ser fram emot när käre maken vaknar – för hungrig är jag inte längre. Eller så fortsätter jag och stoppar i mig alla ”onyttorna”på frukostbuffén när jag nu ändå har ”syndat”.
Hade jag varit hemma så kanske det hade blivit en liten teoretisk bilaga till detta. Om hur vi rättfärdigar våra avsteg från det vi vet att vi borde göra med diverse ursäkter (rädda makens blodsocker) och tillåtande tankar (nu har jag ändå slarvat, så varför inte göra det ordentligt).
Nu nöjer jag mig med att konstatera att det skulle vara mer hjälpsamt att istället för att skyla över det som inte blir som vi tänkt accepterade det. Och var lite självsnälla. Då skulle jag istället säga till mig själv:
”Lena, nu började dagen inte riktigt som du tänkte att den skulle göra när du gick och la dig igår. Du hade lite långtråkigt och var småhungrig när du vaknade, så du åt mer godis än du egentligen ville. Sånt händer. Hur vill du göra nu för att dagen skall fortsätta på ett sätt som är mer hållbart för dig?”
För just så vill jag använda mitt credo om ett hållbart liv.
Nu skall jag väcka maken. Med två godbitar kvar så kan jag fortfarande klappa mig på axeln och säga ”bra gjort Lena, du lyckades låta bli att äta allt”.
